Då var det slut.
Slut på den här terminens träning för de stora tjejerna i Ebbas grupp.
Sista dagen som tränare för min del.
Konstigt.
Jag har ju varit tränare här i just den här gruppen i cirka sju år. Sju år i VGF-hallen med en massa härliga gymnaster. En massa kompisar. Både vuxna och barn. En gigantisk jättefamilj som består av några vuxna och tjugo tjejer. Vi har liksom haft delad vårdnad av dessa tjejer. Nu när de travar in i puberteten med tillhörande humörsvängningar, kände jag att det var säkrast att rädda sitt skinn och dra ...
Nej då. Absolut inte! Är alla tonåringar som de här tjejerna, så är livet enkelt som tonårsförälder. Härliga och roliga tjejer som har kul tillsammans på både träning och tävling och även fritiden när man träffas utanför gymnastikväggarna.
Idag blev det lite träning. Mest på kul. Sen bowlade vi innan vi avslutade med fika.
När vi kom hem så hittade jag den här texten på Facebook, på den låsta sidan som bara är för vår grupp, skriven av en av tjejerna:
Carina, det kommer kännas så tomt utan dig i våran närhet..
Men det är självklart att du ska gå efter det som känns/är rätt för dig, och det respekterar vi.
Men jag vill bara tacka dig för alla dessa år, alla minnen, alla skratt och allt ditt stöd. Du har alltid varit positiv och stöttat oss tjejer när de inte har gått något vidare, och det har betytt enormt mycket ska du veta. Du har liksom varit en av oss tjejer, en i familjen. Du är en riktig glädjespridare som alltid kämpar, du har varit som en förebild för mig/oss.
Tack så otroligt mycket för allt du gett oss, jag hoppas att du fortsätter att följa med på olika tävlingar, läger, aktiviteter osv, för du ska veta att du alltid är välkommen tillbaka! Vi står här med öppna armar och tar emot dig.
Ännu ett stort TACK till dig, du är så bra ♥
Inte ett öga är torrt. Det blir verkligen tomt utan träningarna. Men jag kommer ju självklart att hänga med som en förälder när det gäller tävlingar och annat skoj som de gör tillsammans. Det är bara den vardagliga träningen som sker varje vecka som jag uteblir ifrån.
Det största av allt som kommer att kännas tomt, är ju att det är en stor social bit i det hela som försvinner från min vardag. DET är väl det som kommer att vara det största hålet hos mig.
