Wilma sover helst inte själv.

Till den här bilden och rubriken behövs väl ingen mer förklarande text?

Grattis till oss!

Nu har vi köpt våran födelsedagspresent tillsammans. Två högtalare från Sonos. En riktigt trevlig leksak.

Katastrof, tårta och bröd

I morse gick vi upp som vi brukar göra på lördagar. Ebba och Wilma har gympa som startar kl 08:30. 

Idag fick vi lov att ta cyklarna då Felix simskola var förskjuten till senare på förmiddagen/lunchen. Så det blev ett par tre timmar i VGF-hallen som tittande förälder för mig. Tja, jag fick lov att gå ner och prata med mina stora gympatjejer och kommentera deras snygga fristående. 

Wilma och jag cyklade hem vid 11-tiden och hann precis säga hej då till Magnus och Felix som drog iväg till simskolan. 

Trodde de ja!

Det hade tydligen inte förankrats ordentligt, samtalet mellan simskolan och FUB som ordnat simskola för våra barn med funktionshinder. För när de kom till badet så fick de beskedet att det inte skulle bli några fler lektioner. Felix som vaknat tidigt och kommenterat med längtan och glädje att det var simskola, fick placera sig i bilen igen och åka hem utan att ens ha blött lillfingret i någon pöl. 

HUR! räddar man då detta trauma???

Jo, pappa Magnus lovade att de skulle baka en tårta hemma i stället. 

Så det var bara hem och vända. Slänga in badväskan med de torra badbyxorna i, och dra vidare till affären för att inhandla tårtgrejer. 

Sen blev hela familjen tillsammans med Wilmas kompis och Ebbas pojkvän bjudna på fika med tårta. 

Själv hade jag bestämt mig för att sno ihop lite ingredienser.

Geggan i den röda bunken kallade jag för en upphostning, när Ebba undrade vad det var. Nu är hon lite "kräkmagad" av sig och gillar inte riktigt det uttrycket. Men det såg inte ju så aptitligt ut. 

När man rört ihop de torra ingredienserna med upphostningen så blev det en gråaktig gegga som såg ut som .... 

Ja, använd er egen fantasi. 

Huvudsaken är vad det ska bli när allt är färdigt, och DET är jättegott! Ett recept på ett supergott bröd som vi fått av en restaurang. En form av kavring eller något sådant. 

Mums!

"Ring, Resursen, ring!

Sekunderna innan tolvslaget på nyårsafton kan man titta på TV och lyssna på orden:
- Ring, klocka, ring!

För ett par veckor sedan fick jag ett sms av min kära kollega som jag dessutom delar rum med. På jobbet alltså ;) . Där skrev hon:

- Ring, resursen, ring!
- Ring ut det gamla jobbet och ring in det nya!

Vi gick ju och väntade på att vi skulle få beskedet om de ville ha oss eller inte. Ett jobb som vi varit på intervju hos cirka en månad tidigare. De behövde fler sekreterare. Vi hoppades att turen skulle hamna på oss.

Sen kom samtalen vi väntat på.

Det har tagit ett tag att förstå att de ville att vi skulle komma och jobba hos dem. Huvudet har fyllts på med tankar. Ännu mer än vad det rymts tidigare. Det blev så att det svämmade över. Förvirring. Trötthet. Ständig trötthet. Efter beskedet så tillkom en matthet. Kände att luften gick ur mig.

Men jag börjar förstå och börjar komma ikapp nu. Det känns lite konstigt bara. När jag slutar på kirurgen, har jag varit där i ganska exakt 5 år.

Idag när jag stod i köket och lagade mat med musik i bakgrunden, så kom en låt som jag började le åt. Jag lyssnade lite extra på texten. Det kändes som om det blev min låt. Ja, det stämmer nästan om man lyssnar på texten också. Nu ska ju jag inte ut och förändra världen, men jag ska förändra en del av mitt liv. Å andra sidan, vem vet vad jag kommer att förändra i och med att jag kommer ut bland andra kliniker och jobbar? Jag kanske åstadkommer någon förändring som leder till förbättring. Jag kommer ju inte tala om för hela världen att jag finns tillgänglig, utan bara hålla mig inom landstingets regi. Men det känns ändå som om det är en låt som stämmer in hos mig just nu.




Vecka 34 börjar jag alltså jobba som medicinsk sekreterare på resursen!
Underbart!

Det finns förstås en del som känns jobbigt. Det är att lämna de som jag jobbat tillsammans med och kommit så nära. Det kommer att bli väldigt tomt att inte ha det där nära samarbetet längre. Vi blev som en liten familj som tryggt visste vad den ena och den andra gjorde. Alla har litat på att saker och ting blivit gjorda. Det kommer alltid att finnas en del i mig som kommer att sakna den biten. Familjen på jobbet.