En helg ensam med tre barn..... eller??? nähä... Men va.....? Åh, jösses!!!

Det var ett tag sedan som Magnus sa att han ville åka och fiska den här helgen 25-26 april.
-Äntligen! tänkte jag. För det är så sällan som han säger att HAN vill göra något som HAN har stort intressa av.

Då var det bara för mig att ladda för en helg med tre barn. Ingen bil skulle jag ha. Min inställning skulle vara enkel. Inga måsten. Bara vara.

Magnus ville åka ganska tidigt på lördagmorgon så att han skulle hinna vara ute ett tag. Så han gick upp och åt frukost. Packade (sa han). Kom upp till mig i sängen strax före 8 på morgonen och sa att han tänkte åka. Barnen satt vid frukostbordet och åt.
Puss puss på alla. Vink vink. Där for bilen och pappa iväg. Helgen hade startat.

Ingen ovanlig frukost utan det var lite prat och jag åt min fil och drack mitt kaffe.
- Röda bilen! sa Felix (farmor och farfar har röd bil)
- Nej, pappa åkte den blåa bilen, sa jag. (Vi har en blå bil)

PLING PLÅNG!!!

Vem f-n ringer på dörren så där tidigt?!
Wilma springer mot dörren, men jag hejdar henne ifall det är någon galning (vi bor ju inte på så roligt område, så man vet aldrig)

Dörren öppnades av den som ringde på:

Barnens farmor!!

-Hej! sa farmor.

- ............................, sa jag = ingenting! Mitt redan långsmala ansikte var ännu smalare och nu med en mun som såg ut som hålet på en fågelholk.

- Vi ska hämta Magnus, sa farmor.
- Men han har åkt, sa jag.
- Nä!!! Men de ska ju fiska, ska farmor.

Nu stövlar farfar och Magnus in genom dörren. Magnus har ett stort leende och säger:
- Jalla jalla. In i duschen för om 1½ timme ska vi åka och då ska du ha packat.

Blodet i min kropp hade halkat ner till fötter och händer, så jag var alldeles klibbig. Jag kom liksom inte någon stans.

I ett töcken klarade jag av duschen och packningen. Sen blev det puss och kram till barnen när vi tog taxi ner till stationen.

Det här har alltså Ebba vetat om och hon höll på att få hjärtsnurp när hon såg farmor och farfars röda bil komma. Det var säkert den som Felix också kommenterade vid matbordet.

Vi satte oss på 10-tåget till Stockholm. Sen en taxi till hotell Birger Jarl. Nu hade vi några timmar att spendera på tu man hand i storstaden. Vi började med en fika. Cappuccino och grillad chiabatta. Formen på cappuccinons yta är just vad jag känner för min Magnus.

Kärlek!

Att få vara tillsammans bara han och jag, hör inte till vanligheten. Så detta är så underbart så att det inte finns ord som räcker till.

Det blev några shoppingkassar. Ingen stress. Bara njutning. Magnus och jag.

Nästa paus innehöll kaffe, vatten och ett glas vin.

Det var en liten extra paus då vi var på väg tillbaka till hotellet för att göra oss iordning inför kvällen.

Hotell. Säng. Sköna lakan. En tv i lagom höjd. En stund i horisontalläge innan det var dags för...

... ett bad!

Mummelimumma vad skönt.

Fortfarande ingen stress. Utan det var en stunds avkoppling i vattnet innan det var dags att gå till en Italiensk restaurang och inmundiga en underbar måltid.

Först satt vi ute och drack vin och åt förrätten.

Bruschetta med buffelmozzarella och parmaskinka, låg på min tallrik.

Buffelmozzarella, oliver, tomater, ruccola och basilika låg som förrätt på Magnus tallrik.

Sen blev det lite kyligt, så vi fick inta huvudmåltiden inomhus. Oxfilé på en liten bädd av tryffelsås, timjanpotatis och en liten ankleverpaté.

Det sistnämnda skulle jag hoppa över tänkte jag. Men eftersom jag aldrig har smakat anklever, så måste man ju prova. Det gick i! Det smakade inte alls som den lever man fick i skolan som jag trodde. Lite nötsmak var det.

När jag satt med kameran och fotade maten så kom en servitris och sa att han kunde ta kort på oss.

-Jag fotar och ni betalar extra, sa han med skratt.

Sen bar det av till nästa höjdpunkt.

Jag har aldrig sett något så bra. Händerna pirrade efter allt handklappande. Ögonen tårades emellanåt - av enorm glädje.

Så underbart duktiga skådespelare. Vilka sångröster! Vilken humor!

Magnus hade bokat in oss till "Elvis" med Glada Hudikteatern.

Underbart! Ett minne som kommer att sitta i den leende delen av mig lääääänge.

Vi anlände hotellet strax efter kl 22. Mätta och exalterade av föreställningen. Att få krypa ner mellan lakanen blev som en skön punkt efter denna händelserika dag.

Kl 09:00 vaknade jag. Dags att i lungt tempo fixa iordning sig och gå ner till min favorit på hotell:

Frukosten!

Åh, vad jag älskar hotellfrukost. Här fanns det massor att välja på. Jag tog av det mesta (som vanligt).

Det som inte fick plats var våfflor, prinskorv, köttbullar och ägg. Annars fick jag med allt.

Dagen fortsatte i affärer i Stockholm. Men kaffepaus och liten lunchmacka + starköl (en söndag, fniss....)

Några kassar rikare (en del pengar fattigare) och en upplevelse med Magnus under denna helg, så kom vi hem till förväntansfulla barn kl 17:30.

Jag hoppas att ni har kunnat läsa denna text med ett leende, för det är så jag har skrivit det.

Jag som hade laddat för en helg tillsammans med mina tre barn. Det fick farmor och farfar ladda för istället.

Tack snälla Ulla och Anders för att ni var hemma hos oss och var med våra barn när er son kunde ta mig med på detta äventyr.

Magnus! Har jag tackat dig nog för den här helgen? Jag vet inte hur mycket jag ska tacka. Men jag hoppas att du känner hur mycket jag älskar dig. För det är SÅÅÅÅÅ mycket!!!

Vabbat i två dagar

Hm, nu börjar sekreterarhjärnan att fundera. . .

Vab = Vård av barn. När man säger att man vabbar så känns det helt naturligt att man sätter två "bb". Stämmer det? Eller säger man att man "vabar" - nä, fy så det såg ut. Jag fortsätter nog med att klämma dit ett extra b i vabbningen.

Det kändes i söndags att Wilma var varm vid tinningarna och ögonen såg lite febertrötta ut.

Termometern visade 38,9°. Så det stämde alltså.

Den här gången har Magnus varit behövd på jobbet - det har ju jag med förstås... eller hoppas jag, ska jag väl säga. Så den här gången var det min tur att ta hela vabbningen. Jag såg framför mig en hel vecka med febrig Wilma. Men tack Wilmas immunförsvar för gott samarbete! I dag var hon så där vanlig som hon är när hon är frisk.

Det som är mysigt med vabbning är att man gör lite saker tillsammans med ett barn i taget.

Det blev sällskapsspel och egna påhittade spel.

Wilma tycker det är jättekul att hjälpa till och titta på kläderna i tvättstugan om de ska tvättas i 40 eller 60. Så där "lekte" vi en stund.

Sen hade vi strumpmemory.

I vår familj så har strumporna ett eget liv. På en mans hand! De kommer aldrig tillsammans ur tvättmaskinen. Så mötesplatsen för alla strumpor är på ett bord i tvättstugan.

Nu hade den ensamma strumphögen växt sig ganska stor, så jag kom på att man kan ha strumpmemory.

Jag slängde ut alla strumpor på hallgolvet och sen började spelet. Fanns det två av samma sort? Fick en ensam strumpa en kompis, eller skulle den få fortsätta ligga på bordet och vänta på sin vän?

Några vänner hittade vi. Men de ensamma strumporna var fortfarande många. Så leken fortsätter även i framtiden.

10 timmar gymnastik

Det är det totala antalet timmar som jag och Ebba har varit i VGF-hallen på Bellevue i helgen.

Det var ett späckat och roligt läger med vår gympagrupp som heter Bastrupp 1.

Lördag kl 9 stod det 17 gymnaster på rad vid läktaren för att börja helgens pass. På läktaren låg allas packning som innehöll diverse saker som behövs när man ska sova över i en lokal på Norra Gryta.

Vi tog en lunchpaus kl 12 för att inmundiga den goda pastasalladen som en mamma och pappa till en av gymnasterna kom med. Kaffe på maten blev det också.
Sen fortsatte träningen med volter och en del nya övningar fram till kl 15. Då började det synas på tjejerna att de var ganska trötta. Som en avslutning så blev det styrketräning den sista halvtimmen = ännu tröttare gymnaster.

Sen blev det dusch och transport till lokalen på Gryta. Där tog man sin plats på golvet och satte igång att pumpa madrasser. Kl 17:15 började vi vandringen mot pizzerian Alberts Krog där vi hade bokat bord och förbeställt våra rätter. Otroligt bra ordnat blev det av pizzerian. Vi stövlade alltså in 22 personer och vi fick äta vår mat samtidigt allihopa. Mitt i restaurangens kvällsrusning när folk vill ha sin lördagspizza.

Dagens blomma till dem!

Sedan blev det promenad tillbaka till lokalen. Kl 22 släcktes lamporna för att tändas igen kl 07:00.

Frukost - plocka ihop sin packning - transport till VGF-hallen - träning 9-12.30.

Jättekul var det - hela tiden.

Väl hemma skulle vi packa ihop oss för att ta oss till min lillasyster Annas kalas i Kvicksund. Jag la mig i 10 minuter på soffan innan det var dags att åka. Wilma ville komma och gosa och lade sig ovanpå.

Hm..... varma tinningar.....

Jaha, då var det dags. Feber. 38,9°.
En ledsen Wilma fick vara hemma med pappa medan jag tog med mig Ebba och Felix för att fira Anna.

Så då blir det vabbning i morgon för min del. Jag antar att jag tar en större del av vabbningen nu, med tanke på att det oftast är Magnus som har tagit den delen tidigare. Men nu har ju Magnus börjat nytt jobb, så då blir det ju lite känsligt så här i början.

Nu är klockan kvart i nio på kvällen och jag tänker avsluta detta bloggande och trava ner mellan lakanen. Jag räknar stenhårt med att sova strax efter nio.

Ha en skön dag.

testar

Testar hur det blir att mejla in till bloggen.....

--------------------

Ok, det hamnade i "utkast".

Varför jag älskar tulpaner

Förut har jag inte kännt att jag hade någon favoritblomma. Tills för ett tag sedan. Då något speciellt hände mig och min familj.

För 6 år sedan var jag gravid och vi väntade vårt andra barn. Det var planerat och väldigt efterlängtat. Så efterlängtat att jag till och med gick och oroade mig över att få missfall. Det var som om jag gick och höll mig från att kissa på mig (läs: föda). Vi hade ju haft några missfall i erfarenhetslistan. Ett innan Ebba och tre efter Ebba. Så jag var nojig - milt sagt.

När jag anlände vecka 25 kände jag att det kramade i magen. Skräcken kom då jag kände att det var regelbundet. Var 10:e minut. Panik. Inte en gång till! Snälla......

Jag fick enormt stöd av min familjeläkare som sjukskrev mig för att ta det lugnt. Det regelbundna höll i sig i två timmar innan det släppte. Det blev inte så mycket mer arbete för mig under graviditeten. Jag fick sådana där krämpor som folk "himlar med ögonen" åt. Foglossningar och oro.

Tre veckor för tidigt knackade det på porten (livmoderhalsen). Ut kom en Felix. En son. Glädjen var enorm. Äntligen hade vi fått vårt andra barn. Underbart. Vi var tvåbarns-föräldrar.

-Titta, man kan tro att pappan var kines! sa jag när jag visade upp Felix för Magnus som höll i videokameran.

Den snabba tanke jag hade på Downs syndrom slog jag snabbt bort och dumförklarade mig själv och tyckte att nu j-vlar hade jag oroat mig färdigt. Vi hade ju en go son som låg inlindad i famnen.

Magnus åkte hem och sov då klockan hade passerat midnatt. Vi hamnade ju på avd 86 då Felix var så liten, 2400 g och 45 cm, och att han nästan räknades som för tidigt född.

Efter lunch dagen efter kom Magnus och Ebba upp till BB. Då var även personalen beredda - tror jag. Ganska snart efter att de kommit och gosat med lillebror och son så var det dags för läkarkontroll. Han var ju som sagt så liten och tidigt född. Så det var ju inte konstigt med en läkarkontroll.

-Ser allt bra ut? frågar jag med glädje i kroppen.

- Ja, sa doktor B. Men jag ser tecken som tyder på Downs syndrom, vet ni vad det är?

Orden sitter som inristade i sten i hjärnan. Inte med sorg idag. Bara ett minne som väcker många känslor. Känslor som var annorlunda då mot de känslor jag har idag.

Det går inte att beskriva nog för att folk ska förstå vad Felix har berikat vårt liv. Sådana barn man vill sortera bort med mängder av tester. Sortera bort den kärleken vi får från Felix och som vi ger honom.

- För visst är det extra jobb!? är en vanlig kommentar från de som inte har någon erfarenhet av att känna något barn närmare med Downs syndrom.

Det beror på om man tycker att det är jobbigt att ge och ta emot kärlek.

Visst går man på en del läkarbesök och andra besök man inte gjort med ett barn som fötts enligt mallen. Men om ett barn behöver hjälp av vården så besöker man ju respektive doktor eller vad det nu behövs, oavsett antal kromosomer.

Det går att prata om det här i all oändlighet, så jag tänker backa tillbaka till varför jag har tulpan som min älsklingsblomma. Det är ju bara till att titta på den vad underbar den är. Titta ordentligt.

Välkommen till Holland
av Emily Perl Kingsley

Jag blir ofta ombedd att beskriva hur det känns att leva med ett barn med funktionshinder - att försöka hjälpa människor som inte har gjort denna unika erfarenhet att förstå, att föreställa sig hur det skulle kännas. Det är så här...

När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semesterresa - till Italien. Du köper en bunt guideböcker och lägger upp en underbar rutt: Colosseum. Michelangelos David. Gondolerna i Venedig. Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är väldigt spännande.

Efter månader av ivrig förväntan kommer äntligen den stora dagen. Du packar väskorna och ger dig iväg. Flera timmar senare landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger: "Välkommen till Holland."
"Holland?!?" säger du. "Vad menar du med Holland?? Jag bokade en resa till Italien! Jag skulle vara i Italien. Hela mitt liv har jag drömt om att åka till Italien." Men flygrutten har ändrats. De har landat i Holland och där måste du stanna.

Det väsentliga här är följande: De har inte tagit dig till en förfärlig, vidrig, snuskig plats, full av farsoter, hungersnöd och sjukdomar. Det är bara en annorlunda plats. Så du måste bege dig ut och köpa nya guideböcker. Och du måste lära dig ett helt nytt språk. Och du kommer att möta en helt ny folkgrupp som du egentligen aldrig skulle ha mött. Det är bara en annorlunda plats. Det är lägre tempo än i Italien, mindre tjusigt än i Italien.

Men efter att du varit där ett tag tar du ett djupt andetag, ser dig omkring... och upptäcker att Holland har väderkvarnar... och Holland har tulpaner. Holland har till och med verk av Rembrandt.

Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien... och alla skryter de om vilken härlig tid de hade där. Och i resten av ditt liv kommer du att säga "Ja, det var dit jag skulle åkt. Det var vad jag hade planerat".

Och den smärtan kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin att försvinna... därför att förlusten av den drömmen är en mycket, mycket betydande förlust.

Men...om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du aldrig kom till Italien, kommer du aldrig att kunna glädjas åt det mycket speciella, det väldigt härliga... med Holland.

© Emily Perl Kingsley, 1987. All rights reserved. Översättning: Annika Åhlberg

Tulpaner är bara så underbara!

Fotografen som jag tagit bilderna kallas för Nattsyrran och är min underbara storasyster.

Nya knäskydd...

Jag fortsätter att konstatera att livet leker med mig.

Efter fyra dagars ledigt med kalas, god mat och trevligt folk så var man tillbaka till arbetet i morse. En udda dag tycker jag.
För det första ska man klämma in i skallen att det är tisdag och inte måndag. Genast börjar cellerna studsa mot hjärnbarken - vem hämtar och vem lämnar????????

Men med Magnus lugn så fattade jag att det var jag som skulle lämna.

Efter fyra dagar borta från arbetet så smyger man försiktigt in i journalhanteringsrummet och blickar mot sin hylla..... Vad har hänt med påfyllningen av jobb under dessa dagar?

Sen arbetades det till kl 14:00 då jag flexade ut för att ta rutten: Wilma - Felix - Ortopedtekniska. Vi hade tid kl 15:30 och Felix blev uppropad ganska precis den tiden.
Det var dags att se om det fanns något revelutionerande på knäskyddsmarknaden som kan hålla knäskålen på plats.

En stor sak med kudde som ska hålla den lille rackaren på plats + en massa kardborreband hit och dit som skulle dras ditt och datt för att det skulle sitta.
Sen var det dags att provgå med dessa gigantiska saker runt benen. Det gick jättebra. Knäna såg ut att sitta där de skulle.

En nöjd Felix går tillbaka till stolen och klättrar upp.....
BORTA!
Knäskålen alltså....

Killen som hjälper Felix satt länge och tittade, höll, klämde, böjde, tänkte ..... Sen gick han och sydde på ytterligare två kardborreband. Vi testar detta och så får vi se hur det fungerar. Klockan hade nu hamnat på 16:30 och jag tror att även han ville komma hem.

F'låt om jag är pessimist - hur det nu stavas - men jag tror inte att något kan få denna slappa knäskål att sitta där den ska.

Här ser ni skyddet. Det ser kanske inte så konstigt och stort ut. Men det är inget vanligt som man trär på som en strumpa, utan en massa band som ska snurras runt benen.
Felix gör allt för att få bort den högra från benet. Den vänstra sitter som den ska för tillfället.

Under en timme höll alltså killen på med Felix ben och fipplade. När det hade gått cirka 45 minuter tittar han upp mot Felix och säger:
- Jösses vilket tålamod du har!

Wilma stackarn hade mindre ro i benen vilket jag förstår. Där provade man att öppna de olika dörrarna som fanns stängda där. Sjöng en sång lite då och då. Tittade i tidningar och undrade vilken tjej jag tyckte var snyggast.
Det fanns inte mycket att roa sig med, men det gick jättebra ändå tycker jag.

Lyckligt underliv!

Ja, då har jag alltså facit i handen. Började livet efter 40?

Jag har ju levt i 40 år med en himla massa saker i bagaget om man tänker på min barndom, tonårstid, livet-då-man-trodde-man-var-vuxen-i-20-års-åldern, livet mellan 20 och 30, livet med min familj.

Jag kan ju inte säga att livet börjar efter 40 med så mycket erfarenhet som jag har tagit lärdom av. Det bara fortsätter - livet alltså.

Det jag helt klart lärt mig av livet är att se möjligheterna i stället för att se alla hinder. Att inte vänta på att någon ska reda upp saker som är jobbiga för mig, utan ta tag i problemen själv. Det finns ju ingen som är så bra på att förklara mina problem för någon annan som jag själv. Ingen annan än jag kan sätta ord på hur JAG känner. En erfarenhet jag lärt mig massor av.

Men nu ska man ju inte tro att jag går omkring med ett leende hela dagarna för att jag njuter av mitt liv. Jag har också humör som heter duga. Jag har också perider av att känna mig nedstämd och lättirriterad. Men jag vet att dessa stunder inte varar så länge. Så jag tillåter mig att vara nedstämd, irriterad, arg. Jag vet ju att jag har bättre dagar i livet.

Jag fick en text av min syster Sussi för några år sedan som jag känner att det säger en del om hur jag ser på livet. Sen behöver man ju inte vara hur slapp som helst vad gäller vad man stoppar i sig. Det handlar ju om att må bra också.

Sluta oroa er för åderbråck, rynkor och andra jävligheter
Låt oss leva efter mottot;
Livet ska INTE vara en resa ner mot graven med målsättningen att anlända säkert i en attraktiv och välbevarad kropp. Snarare en sladdning in från sidan med chokladkakan i den ena handen och vinet i den andra, och med en kropp som blivit ordentligt använd, för att inte säga fullständigt utsliten, samtidigt som man skriker:
WooHoo, vilken jävla åktur!
Än en gång, tänk på detta:
Har man skrattgropar i låren borde det vara tecken på ett lyckligt underliv!

Jag kan bara konstatera att jag har skrattgropar i låren och mår alldeles förträffligt. Med andra ord så har jag ett lyckligt underliv.

Må så gott ni förtjänar, ni där ute i cyberrymden.

10 april - då börjar livet!

Efter 40 alltså. Ja, det jag fyller den 10 april.

Om livet börjar efter 40 så undrar jag verkligen hur kul jag kommer att få det egentligen.
Jag har idag ett underbart liv. Om det sen kommer att bli bättre, finns det någon gräns på hur bra man får ha det i så fall? Hoppas inte det.

Jag har helt klart min familj att tacka för att jag har det som jag har i dag.
Sen kanske jag bidrar ( jag hoppas iallafall det) med en del av det roliga, trygga, vanliga liv som vi lever.

Jag hoppas att det är ok att man fortsätter vara lite halvt tokig ibland, eller bara glad och vanlig - neutral, efter att man fyllt 40.

För den delen så ....... skiter jag i vad folk tycker. Jag är så som jag är för dagen så att säga.

Som lite galen.....



Som sagt så har jag en underbar sambo, Magnus, att dela mitt liv med. Så i detta galna jag, så har jag äran att leva med en del kärlek i familjen som i sin tur ger barnen trygghet (tror jag - uj uj, nu börjar jag bli djup)


Men som sagt så har vi tack och lov roligt tillsammans:

Det är inte bara jag som är lite tokig i familjen.

Det finns fler som bidrar med humor i familjen.

Med lite fantasi som krydda så kan man förgylla dagen lite ibland. Så kompisar som vill äta hos oss ska inte vara säkra på var vi intar vår kvällsmat......

Jag har inga som helst några planer på att minska ner på fantasin bara för att jag blir 40, så man får fortsätta vara beredd på att få äta under bordet hos oss.

Även mindre folk hänger med med sin fantasi och lek.

Det är ju tur att man som förälder får vara med och leka med sina barn. Det verkar iallafall som det är uppskattat när vi gör saker tillsammans - på barnanivå.

Så det är väl bara till att hänga med på resan nu då. Till det där livet som börjar nu.

Jag var en sväng till Blåkulla och det var jag inte ensam om. Det var en himla trafik på Kvastvägen.

Så jag tror att jag håller mig till resan tillsammans med min familj. Resan genom livet.

Den här resan som kostar oss kärlek, trots, humor, vardag, tokigheter.

Det är dyrt, men vi hjälps åt allihopa.

Här följer några till bilder som talar för den kärlek och humor som jag lever med.

Glad påsk!

Efter lördagens underbara dag med sol och värme kom söndagen med lite kallare vindar.
Men inte stoppar det familjen Granholm Ström på Gryta minsann från att hälsa påsken välkommen.

Vad gör man inte för att påskharen ska hitta rätt även detta år.

Jo, en påskkärring som är cirka två meter hög. Hon är placerad i hörnet av tomten och hälsar alla som kommer in på vår gata:

- Glad påsk!


Eftersom kärringen växer så blev det lite tunnare med kläder i år för henne. Kjolen räckte inte runt, så hon fick nöja sig med förkläde och "huckle" på huvudet.

Kvasten är trimmad med snabba fjädrar och kvistar från äppelträdet. Så på torsdag får vi se om hon lättar och far till blåkulla.

Hej hopp!

What a beautiful day!

En dag utan några som helst måsten.

Det är summan efter denna lördag.

Det började med påskpyntning av köket. Det är det enda rum vi pyntar i denna korta tid som saker ska fram. Eller ska och ska, för den delen. Det är ju fint när man väl sätter fram det. Så det är inte ett måste. Men det höjer påskkänslan för alla.
Vi har inga saker som barnen inte får röra i påsklådan, utan alla får hjälpa till och sätta fram saker.

Här har jag varit ute med sekatören och klippt av grenar från äppelträdet som får vara påskris i år.

Sen hjälptes alla åt att ta med lite saker till dagens underbara utflykt till Björnön. Ebba bredde smörgåsar och packade en korg. Sen for vi förbi ICA och handlade resten som behövdes till dagens lunch som tänkte grillas på stranden. Korv och bröd.

Solen värmde men det var lite kyliga vindar utifrån "havet" som Wilma sa.

Ett par hungriga barn sitter/ligger på filten och väntar på att grillen ska bli brukbar för korvarna.

Mums!

Sedan måste man ju släcka elden också. Det fixade Felix.

Tillsammans med några andra barnfamiljer roade vi oss i lekparken på Björnön.

För att äventyra lite mer så fick barnen se en biltvätt inifrån. Det var första gången som jag också fick uppleva detta. Lite skrajsen var Felix när borstarna for utanpå bilen.

- Jam Ebba, inge faja!, sa Felix (Kram Ebba, ingen fara)

Sen kom min underbara sambo och tillät mig att ta den utomordentliga sköna eftermiddagslur. Det blev en dryg timme som jag utforskade ögonlockens insida. Det var inte i sängen som jag gjorde denna forskning.

Jag tog fram solsängen och tog med mig en kudde ut i solen. Med jackan som täcke så sussade jag mycket skönt på vår gräsmatta.

I bland kunde jag vakna till av sådana där underbara ord från mina barn som:

-Pappa, Felix har bajsat.

Själv kunde jag dra jackan lite närmare hakan och sova vidare i friska luften.

Kvällsmaten gjorde Honk Kong åt oss och innan jag satte mig här så har vi spelat Monopol med Ebba.

Den här dagen kommer jag att minnas som skönhet för själen.