Fördomar runt om en

Fördomar hade jag också innan vi fick Felix. Jag trodde jag visste.

Men jag minns inte att jag någon gång har tänkt elaka tankar om personer med funktionshinder. Jag minns inte heller att jag tyckt synd om föräldrar som har barn med funktionshinder. Jag vet egentligen inte vad jag tänkte innan vi fick Felix. Det enda jag kommer ihåg när vi fick Felix var att personer med Down har sådant speciellt utseende.

När man har barn med funktionshinder så märker man vad mycket folk tror sig veta om hur det är att ha barn med Downs syndrom.

- Jag vet vad ni gått igenom ...

- Ni har ju så mycket mer i och med Felix ...

- Han kräver ju så mycket mer ...

- Jag förstår om du har det jobbigt, för ni har ju Felix ...

Lägg där till huvuden som läggs på sned som nickar försiktigt i en form av "stackars er-nickar".

Personer som sagt så har inte varit nära vår familj tillräckligt för att se hur vi verkligen har det. Personerna som sagt så har inte mig veterligen någon nära relation till en person med funktionshinder.

Visst är det väl ett litet annorlunda liv jämfört med de som bara har normalstörda barn. Vi använder lite tecken som stöd i vardagen - ibland. Vi har lärt oss att vänta tills man pratat färdigt då det kan ta lite längre tid att prata till punkt. Precis som man får göra med stammande barn/personer. Vi har lärt oss att inte jäkta på för mycket då Felix har motoriska funktionshinder och inte kan springa när vi har bråttom. Precis som normalstörda barn med motoriska svårigheter har.

Så visst kanske vi har ett lite annorlunda liv. Men var går gränsen för ett icke annorlunda liv?

Jag har nyss fått höra om en mamma som var på öppna förskolan på en plats i Sverige med sitt 7-månaders barn som har Down. Där fick hon höra av en annan mamma som också var där med sitt normalstörda barn på 7 månader:

- Det syns på L......... att barn med Downs är efterblivna. Det ser man på hela h*n ...

Det är det här som gör en ledsen, arg, förbannad ... att folk inte har vett nog att tänka på vad de säger. Tack och lov så satt denna mamma, mamma till barnet med Down, mitt emot denna hemska kvinna och fann sig klockrent. Hon svarade:

- Jaa du lille vän. Det är ju TUR att du inte är lika lätt i arslet som du är i huvet för då kunde vi använda dig som ballong ...

Klockrent svar! Jag önskar att jag hade talets gåva och en snabb hjärna ibland.

Hon förgyllde helt klart min dag med det svaret. Är man så dum så man kläcker ur sig något sådant, så får man helt klart vara beredd på att få skit tillbaka.

Däremot berättar jag gärna för den som vill veta mer och funderar på hur det är att ha barn med Downs syndrom.