Att få en bekväm, lite lat kille med svaga ben att träna ... DET är en utmaning som heter duga. Lägg där till diagnosen Downs syndrom. Då snackar vi nära det totalt omöjliga i övertalning. Ett nej är ett nej och är i princip helt omöjligt att förhandla till ett ja.
Förra veckan gnuggade jag fantasiknölarna och gjorde ett försök till en "rolig" träning.
Två bollar med olika färger och två innebandyklubbor. En Felix och en rullator. Sen ut på gatan. Jag satte på trängsprogrammet på telefonen så jag skulle se hur långt Felix skulle orka gå.
Vi började lätt med att sparka iväg bollen. Han fick välja vilket håll vi skulle gå åt och vilken färg han skulle ha på bollen. Jag sparkade den andra. Det gick bra under flera hundra meter. Sen började han:
-Orkar inte mamma. Jag är trött mamma. Vill inte mamma.
Jag "lyssnade" inte på honom utan frågade bara vilken färg han ville ha.
- Orange, sa han alltid glatt och gick mot bollen. Sparkade iväg bollen och fortsatte klagoramsan igen. Men jag fortsatte bara fråga vilken färg han ville ha. Det gick att lura honom så under några hundra meter till. Sen tog det stopp. Det märktes på honom där han satt på backen.
Då blev det operation övertalning del två:
- Om du går till det röda huset (50 m) så får du sitta på rullatorn till det gula huset ... osv.
Det fungerade bra och trippen slutade på ca 950 meter på en dryg timme.
Jag kan säga att han har bra minne och troligtvis inte lockas med på samma runda en gång till. Det får bli till att gnugga fantasiknölarna igen till nästa träning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar