Tittut! I'm back :-D

Ja, då var jag ääääääääääääntligen färdig med dessa kort.
Nu har jag sorterat korten i år och månad där varje mapp heter t ex 2008-07 Juli o s v.
Sen har jag lagt två månader per CD och gjort dubbla skivor. Vi ska dessutom köpa USB-minne och lägga över kort på - för säkerhets skull - med tanke på att datorerna förändras och skivorna lär väl inte hålla i så många år i framtiden.

När jag för några dagar sedan ansåg mig klar så upptäckte jag att det saknades kort från oktober till december förra året. Till slut hittade jag dem på ett konstigt ställe på datorn. Men det var ju inte bara dessa tre månader som låg på det konstiga stället. Det var kort från sommaren 2008 också - som inte hade kommit in på CD alltså.
Detta innebar att jag fick "börja om" från juli 2008 med att samla ihop respektive kort till rätt mapp, vända dem rätt så att man inte behöver få nackspärr av icke-vända-stående kort när man tittar på kort på tv'n eller så.

Men nu gott folk har jag lossat på spärren att komma in här.

Skönt.

Det har varit tungt att inte få ösa ur sig tankarna här och känna suget av att gå in och titta om någon har kommenterat min blogg.

Jag har ju inte haft helt tråkigt heller av att gå igenom kort från 2006 och fram till nu.

Bara det här med att hitta sig själv på kort ibland - läs "sällan". Jag är ju av den sorten som snart passerar 40-sträcket. Men jag vet i katten om jag känner mig som en 40-åring.....

Hur känner man sig som en 40-åring? Finns det en bruksanvisning på hur man ska bete sig? Jag hittade ett kort på mig som 39-åring. Det är från förra sommaren. Alltså en väldigt färsk 39-åring:


Är det ok att vara så här som 40-åring också? Eller är det då man ska räkna sig som vuxen?
När blir man vuxen?
Jag kan tänka mig att mina barn ser mig som vuxen, och det är ju bra. Men undrar om de ser mig som en sådan där otroligt gammal människa som jag själv tänkte om 40-åringar när jag var ung.

Helt klart är ju att de grå håren finns ovanpå hjässan och talar om att jag inte är en snärta på 20 år och fasta snygga muskler (jag hade faktiskt muskler som 20-åring - gymnast som jag var).
Men det är ju det yttre det.
Det inre då?
Ibland när man fastnar i stolen på jobbet av att lederna knakar och gör så att jag inte kan räta på mig så snabbt som JAG vill. DÅ blir jag påmind att jag faktiskt inte är den där snärtan.

Men jag hoppas att jag kommer att behålla det (ibland) pigga i mitt sätt att vara. Jag gillar inte att vakna med att oja mig över saker som bara tar energi från mig. Jag älskar när jag känner att jag är så där himlans glad och pigg (om man får sova ut).

Jag har absolut hemska dagar i mitt liv. Sådana där dagar där jag vill vara tyst och saker och ting inte går som jag vill.

Det viktiga då är ju bara att komma ihåg de glada stunderna som jag har oftare än de dåliga. Den dåliga dagen är jobbig, men jag vet att det inte brukar hålla i sig så länge. Så OK, jag tillåter mig att ha den där dåliga dagen. Ingen världskatastrof. Gräset är faktiskt grönare på den andra sidan humöret.

Nu ska jag inte bli mer långrandig. Jag vet inte ens om jag har hållit mig till ämnet hela vägen hit. Ämne och ämne. Svammel blev det idag.

Men va' 17!!!! Jag har ju bloggabstinens.

Ses/hörs en annan dag