Då har man gråtit en skvätt igen

Äntligen har programmet "Sjukhuset" börjat igen.
Nu har bloggen fått en liten konkurent med tanke på vad jag lägger tiden på.

Det slår aldrig fel när det gäller att titta på förlossningen på programmet och när barnet äntligen kommer ut. Tårarna rinner. Jag är lite andfådd av alla krystningar och flås. Ett litet adrenalinpåslag helt enkelt.

Jag som skulle fixa undan lite saker i Felix kommande rum - fann att datorn fanns här och minnet påminde mig om att det var säsongstart av mitt enda favoritprogram.

I morgon är jag hemma med en hängig Felix. Han visade sin rossliga krupp för oss kl 01:30 natten till idag. Kräktes upp lite slem. Enda gången jag tycker att det är bra att han kräks.

Så när jag anlände hemmet efter en arbetsdag, så fick jag som vanligt äran att inta soffan för Magnus - min älskade sambo. Han fattar att jag blir trevligare när jag har fått ta igen mig lite. PUSS på dig Magnus.

Mycket riktigt så fanns det en del energi kvar av dagen. Efter maten så var vi i vår pysselhörna i två timmar. En höjdare för barnen och mig. Det är inte ofta som man är så där länge med barnen när man har jobbat, känner jag. Det är alltid så mycket att tänka på och göra. Men idag blev det jättemycket kvalitetstid. Samvetet är på topp.

Oj, vilken helg

Vi har ju varit med om något bättre helg om man säger så.

Det är ju inte jätteilla, men det kändes lite tungt om man säger så.

Lördagen började som vanligt med Ebbas gympa på morgonen. Det hände en lite olycka då jag och den andra tränaren stod och passade tjejerna på sträkt volt med halvskruv. Tjong, så krockade vi med varandras händer bakom en gymnast som kom från himlen.
AJ AJAJ AJ.... det knakade till och gjorde "lökdgfoiht a aotaihfad - ont" i förlovningsfingret.
Kallt vatten ett tag, så stod jag och tittade på resten av träningen.

Sen blev det en tur ner till barnens höjdaraffär - Panduro. Köpa lördagsgodis och fara förbi ICA-grytan och inhandla fikabröd. Mums.

Kvällen förlöpte trevligt med god mat och lite vin till maten.

Rossel-host uppifrån Felix som sov........

Varningsklockan ringer i våra huvuden: Krupp.

Sen var det tyst. Inga fler rossliga hostor under kvällen.

MEN!

Jag tror klockan var vid 4, så var det kört.

De där djupa jobbiga andetagen efter de skällande hostorna ljuder över hela huset.
Mollipect brukar hjälpa.
Hm, vilken tid det tog den här gången.
Vi satt med öppen dörr i tvättstugan med täcket runt om oss.
Nä. Det släppte inte.
Ring, ring!
-Kom upp, sa de i luren.

Tja, så går det när man vill njuta av rödvinet en lördagskväll.
Det var bara till att beställa en sjuktransport för den där enormt goda skvätten vin.
Inhalera Adrenalin och natriumklorid, så var vi på väg hem vid 06:30 igen.

Skönt. Med tanke på att Felix hade varit vaken X antal timmar så såg jag fram emot en liten sömntur med honom.......
Tji fick jag.

Gissa vad som händer med Adrenalin i kroppen!?!?!?

Kl 8 gick jag upp till Magnus och bad om avlösning. Sömnturen uteblev HELT kan jag tala om.

En sömndrucken Magnus tar sig ner till fartvinden där nere. Halv 10 väcks jag då jag behöver fläta Wilmas hår inför träningen kl 10.

Det jag gjorde på barnakuten var att passa på att visa upp den där blåa, stela, svullna prinskorven som satt på min vänstra hand. De tyckte jag skulle söka för det under söndagen.
Känns lite larvigt att komma till akuten med ett litet finger när det finns allvarligare saker att ta hand om. Men jag gjorde så iallafall. Ringde HSU och fick faktiskt komma till akuten - trodde inte det faktiskt.

Det tog bara 2½ timme tills jag var klar. Det hade lossnat ett fragment från benet visade röntgen. Så det fanns en förklaring till varför jag har ont.

Det ska bli väldigt spännande att se hur det går att jobba i morgon. Den här bloggningen har tagit en del på "back-knappen" för att radera ovälkomna bokstäver. Två fingrar är nämligen ihoptejpade.

Men vad sjutton! Tänk på barnen i ......................

Tänker man på det, så har vi faktiskt haft en underbar helg.

Flexibel - var man än befinner sig.

Det är så skönt när man känner att morgonen flyter på och jag har passerat ett par dåliga dagar. Tiden är liksom på min sida då känns det som.

Jag kände att jag låg bra till på jobbet och hade stora planer på att hjälpa en tjej som har ett h-vete just nu. Jag skulle bara skriva några bråttomgrejer.....

Men tyvärr fick jag lägga tillbaka hennes jobb, då jag fick annat att göra som tog mig resten av dagen + lite över tiden mot vad jag skulle ha jobbat.

Väl ute i bilen ringer mobilen. Det är Magnus. Mannen i mitt liv som undrar vad jag gör.

Lite småjäktat svarar jag att jag blivit lite sen, men att jag har lagt om rutten på att hämta barn.

Efter-jobbet-görat hade alltså ett späckat schema.

Slutade jobbet kl 15.

Hämta Felix på skolan.

Hämta Wilma på dagis.

Hem och hämta Ebba.

Hämta Magnus på jobbet.

Åka till Toy's R Us för att inhandla presenter till ett kalas i morgon och ett på söndag.

Trava över till Pizza Hut och inmundiga den smarriga kvällsmåltiden (börjar bli en vana nu)

Hem och fortsätta de vanliga rutinerna.

Så såg schemat ut alltså.

MEN!!!

Vid tidpunkten efter kl 15 då jag satt i bilen med Magnus i luren så säger han att ortopedtekniska har ringt och sagt att de hade fått ett återbud idag kl 17.

Den chansen missar man bara inte med tanke på att det kan vara ohyggligt svårt att få tag i en tid dit.

Så det var bara till att lösa det hela där och då.

Det blev faktiskt jättebra ändå - så här i efterhand när man tänker efter. Just när han sa det i luren höll jag på att svämma över av hjärnsubstans för en stund. Tur jag hade blivit av med mina sämre dagar.

Vi höll schemat ändå med den förändringen att Magnus släppte av mig och tjejerna på Hälla medan han tog Felix till ortopedtekniska. Sen sammanstrålade vi på Pizza Hut och vi kunde bli mätta för en dyr men prisvärd penning.

Vad sjutton, man är väl en välbetald sekreterare med 15 800 kr/månad före skatt. Så lite får man väl unna sig här i världen.

Tänk på barnen i Gaza.....

Mycket kärlek finns det

Vilken tur att det finns kärlek här i familjen.
Kärlek kan ju vara ganska dyrt om man tänker efter.
Vad som finns i plånboken spelar mindre roll när det gäller kärlek.
Men för att få kärlek så behöver man ju faktiskt betala för den genom att ge lika mycket kärlek till den man håller nära ens hjärta.

I vår familj har vi gott om kärlek till varandra.
Oavsett om det kan vara mutter och tjurigheter så finns det kärlek under ytan. Tack och lov.
Vad skulle man göra utan denna värme som kärlek bidrar med?

Men kärlek så finns det ju även en massa glädje.

Även här gäller det att ge för att få glädje tillbaka.

När jag tittar på korten från "förr i tiden" så fylls jag av en massa värme, glädje och kärlek till hela min familj. Vad härligt att få bry sig om de man älskar som mest.
Sen kommer belöningen - resultatet av min kärlek till min familj. Det är när jag spontant får höra "Jag älskar dig", från mina barn.
Då känner jag att jag inte bara är den där morgontrötta mamman som har lätt att bli tjurig när det blir stressigt. De vet att jag har en annan sida också.


Det är underbart att titta tillbaka på hur vi har haft det. Här hittar jag en skön bild på en 2-åring som halkat ner i ett hörn vid sin favoritspegel.

Jösses vad tiden går fort. Jag minns den här småbarnstiden så väl.
Helt plötsligt så har vi stora barn... Det är ju förstås en definitionsfråga det här med att vara stor. Men jämför min 2-åriga grabb i hörnet, mot min idag 6½ åriga skolpojke som njuter livet med oss och sin klass i skolan.



Tur det finns kameror så att man har kvar alla dessa underbara minnen på bild.

Felix 1 år och .....

Ebba och jag satte oss att leta kort på henne så att även hon ska kunna få en film så som hennes syskon har fått.

Det blev ju en jätterolig stund i och med att man satte sig och mindes tiden tillbaka till 2002 och 2003. Som att titta i album tillsammans men på datorn - oj oj oj dessa moderniteter.

Då hittade vi dessa kort på Felix.

Det är ju inte alltid man får till den där fina rena blicken in i kameran. Vissa blir som de blir och när de väl kom och var framkallade (det var ingen digitalkamera alltså), så fanns ju alla sorters bilder där.
Något rundare och en aningen långhårig Felix:

Men ack så glad man var.... och är....

Men det är ju inte för att han har Down. FELIX är glad. Vår grabb. Han som förgyller vårt liv.

Det är ju ganska svårt att känna sorg när man ser denna underbara kille på 1 år som idag har blivit skolgrabb och åker taxi/buss till skolan.

*************************

Dagen idag har varit utomordentligt rolig - men ack så trött jag är nu.

Kl 05:30 ringer klockan. Jag och Ebba tar oss ner till köket där kläder och färdigpackade väskor står att snubbla på - mitt på köksgolvet.

På med träningskläderna. Sätta upp håret på Ebba. Sleva i sig en tallrik med fil. Hoppa i bilen med packning.

Det har varit gymnastiktävling i Sandviken för våra gymnaster.

I år klev vi upp en nivå till klass 2 som är gymnaster mellan 11 och 15 år. Våra tjejer är 9 till 11 år = yngsta laget i tävlingen.

Det var 15 lag och våra tjejer kammade hem en delad fjärde plats!!!

Ganska glada blev de. Men de jämförde med förra årets silvermedlalj. Grejen var att då var de med i den yngsta klassen. Nu hade de äldre gymnaster att tampas med.

Så jag tycker att de lyckades SÅ himlans bra.

Men nu känner jag att jag faktiskt ska ta mig in i duschen och sedan ligga i sängen till kl 21.

........ hoppas jag.

Natti natti gott folk.

..............................Down syndromdagen...................

21/3 Down Syndrom-dagen

Varför?

En person med Down syndrom har vanligtvis

3 stycken av kromosom nr 21

= 21/3

Det finns tre andra varianter som inte är lika vanliga.

Läs mer på Svenska Downföreningens hemsida

Röntgenbild + en dag på jobbet

Ja, då har vi fått med oss en bild på hur det ser ut innanför skinnet på prins Felix.
Nu fattar jag varför han är så knotig vid knäna. Underbenet är förskjutet ett par centimeter åt sidan. Det dras åt sidan av lårmuskeln om jag fattar det rätt. Därmed kan inte knäskålen ligga där den borde. Jag vet inte hur det ser ut med den här inskannade bilden här på nätet, men man kan ana knäskålen på utsidan av lårbenets nedersta del. Där är en liten rund sak - som borde ligga på annat skönare ställe.


Nu står det stilla ett tag i kunskapen. Läkarna vet inte hur exakt de ska fixa detta.
Hade han vuxit färdigt så hade man kunnat tvinga in benet på rätt plats med hjälp av att flytta muskelfästet så att benet dras till rätt plats. Men detta går inte så länge han växer - prinsen alltså, inte läkaren :-D.
Så det som är nu är att vi ska försöka få ortopedtekniska att fixa till ett stabilare benstöd. Sen ska vi komma tillbaka till Uppsala innan sommaren. Då ska vi se hur benstödet fungerat och då har de haft uppe Felix fall på en större rond för svårare fall.

Så det återstår att se hur det går.....


***********************************************

Idag gjorde jag en början till en liten saga. En privat innanför-vårat-eget-hus-saga så att säga.
Jag hade med mig Mimmi till jobbet och vår kamera som kunde dokumentera det hela.
Mimmi är ett litet plastdjur som har Wilma som matte.

Det blev en hel del bilder och mina jobbarkompisar tyckte nog att jag var lite mer knäpp än vanligt.

Här är bara tre av alla foton som togs idag.

Ska man åka bil till jobbet så måste man ha säkerhetsbälte. Oavsett om man har två eller fyra ben. Finns inga undantag här inte.

Mimmi fick hjälpa till att arbeta med att stämpla.

Sen fick hon känna på utsikten från mitt jobb - journalhögen för dagen.

Sen var det en massa andra bilder med, men jag tänkte bara visa lite vad jag pysslat med förutom att ha jobbat som vanligt.

Kul att ha en liten rosa kompis som bara nickar och håller med om dagarna. Hon sa inte emot mig någon gång. Kändes skönt att ha ett sådant stöd idag.

Tack för lånet Wilma.

Tandläkaren - Sören O - Uppsala

I dag var jag till tandläkaren för första gången på FEM år!!!!!
Det har liksom bara blivit uppskjutet hela tiden när man har hållt på att avla av sig. Jag ville inte bli röntgad när jag hade bebis i magen. Så då sket jag i kontrollen över huvud taget.

Men idag blev det av. Kunde glatt trippa tillbaka till arbetet med gott resultat. Inga hål, bara lite tandsten (brukar vara mycket) och med en skön kommentar om att jag nog har så bra tänder för att jag äter bra kost, att det inte är så mycket småätande och en massa godis......
Det kan jag hålla med om. Jag föredrar ju mat framför godis. Men.....
Fredagströttheten brukar locka mig att köpa en Dubbel Dajm på jobbet. Har nyss fått höra att jag "ofta" har godis - det dåliga samvetet åkte i topp. Men.....

Nu kan jag med GOTT samvete köpa mig min Dubbel Dajm. I alla fall när det gäller tandhälsan.
En annan hälsa längre ner (bilringen) får hindra mig en annan gång.

----------------------------------------------------------

Nu har jag och Magnus haft barnvakt av farmor och farfar som åkte från Avesta för att vi skulle kunna fara några mil till Hallstahammar. Där var det mingel med gosaker som ostbollar, salta pinnar och dricka samtidigt som de visade den s k "äppelhyllan" och vad som erbjuds av biblioteket för personer med något funktionshinder.
I minglet fanns även Sören - pappa till Prins Annorlunda - så att man kunde prata med honom privat. Som jag sa till honom, så känns det som om jag känner honom i och med att jag läser och ibland kommenterar hans blogg.

Sen hade han en jättebra föreläsning om att vara pappa till en underbar prins, Prins Annorlunda. Men inte bara om boken, utan om tankar kring livet och hur man tror att man kan styra det själv.....

Jättebra föreläsning!

********************************************************

I morgon får vi se hur det går för vår Prins Felix.

Vi ska till Uppsala och röntga benet - det högra - där knäskålen har placerat sig på utsidan av benet numera. Sen har vi tid för ett samtal med ortopedläkaren som har hand om Felix. Då ska vi se om han, utifrån röntgenbilderna, kan säga vad som finns att göra.....

Konstiga känslor är det. Det ena är att han självklart behöver hjälp - säkerligen operation. Det andra är mitt mammahjärta som lider med att han ska behöva genomgå en till operation - den tredje - och behöva ha ont efteråt.

Återkommer med vad som sägs i morgon.

Natti natti så länge

Hääääärliga vår - det är nog bara jag som skriver om det idag....

Nä. Det tror jag inte ett dugg på.
Den här vårkänslan är enormt efterlängtad. Att bara kunna stå stilla och höra hur vattnet rinner förbi fötterna där man står på cykelvägen bredvid vårat hus. Att se hur solen torkar asfalten. Att känna värmen i ansiktet.

Det var inte särskilt svårt att få ut familjen i dag.
Lunchen blev korv med bröd. Den ena grillmästaren i familjen (vi delar på den titeln, jag och Magnus) får mjukstarta med en engångsgrill.



Sen hade vi dukat upp alla ateraljer på ett gamalt skrivbord som har fått sin plats utomhus. Detta var platsen för korvkiosken där Wilma jobbade febrilt att förse hungriga människor med korv och bröd samt en kall och god dricka.

Korv och bröd var det ja!

Vissa äter bara en del av det som bjuds.

- Här mamma, sa sonen och gav mig ...... resterna när han travade fram till "korvmojjen" igen.

Som efterrätt fick man den hemmagjoda sockerkakan. Bakad av Wilma och mamma - mest Wilma. Resultatet, förutom en god sockerkaka, var en nöjd mamma och Wilma som hade en stund för oss själva. Ebba hade kompis Tove som hon lekte med, och Felix och Magnus var nere på stan och friserade Felix. Så då blev det en skön stund för mamma + minsta dotter.

Söndagkvällen innebär läxläsning med Ebba. Engelska och Svenska. Hon är jätteduktig på detta. Det blir i sin tur en liten egen stund för mamma - äldsta dotter.

Ibland blir det suck, stön, hårda slag med pennan i pappret, när hon inte kan glosorna. Medan andra gånger skrattar vi tillsammans när man skämtar till det och fular sig lite på engelska.

Det brukar alltid bli bra i slutet.

Det som var jättetråkigt i helgen, var att vi skulle ha varit iväg och träffat några trevliga människor som också har barn med Downs syndrom. Men det var en del otrevligheter som gjorde att vi inte kunde träffas. Jättesynd.

Så vi lär väl läsa varandras bloggar i stället - tills vi ses en annan gång.

Finns det ett liv efter jul? Kanske Inte för alla ...

Tänk för några månader sedan. Första advent kom och man tände extra ljus som fick öka myskänslan i hemmet med röda ting som värmde i hemmet.
Här hos oss plockas tomtarna fram den 1 december för att barnen ska få njuta länge av de rödklädda varelserna.

Längtan hos barnen går inte att ta miste på. När man pratar om tomten så ser man både glädje men lite rädsla för vem den stollen är som kommer och delar ut paket.

Julafton kommer och spänningen är på högvarv. Barnen ser paketen som har svårt att ligga kvar på toppen av det gigantiska paketberget under - runt - över den färggranna julgranen.

Sen kommer han.
Den där haltande (vår tomte haltar) rödklädda skäggmannen som snubblar in över tröskeln och tjoar för full hals:
-HO HO HO! (Han är verkligen högljudd tomten i Barkarö)

Några barn sitter på golvet bredvid soffan - syns inte så mycket där. Någon skakar i benen när man går fram och tar emot sitt paket, för att sedan fatta att det är en hygglig man det där. Så då står man modigt kvar bredvid denne givmilde rödluva.

Tack för paketen tomten.
Hej då!

Ja ha, sen då?

En del kan man ju räkna ut, det där med paketöppnandet och glädjetjut bland barnen (och vuxna).

Men tomten då? Han som var så snäll. Alla längtade efter honom i flera dagar. Sen sa det bara "pang" i dörren och han var ....... borta.

Var tog han vägen?

Vet ni vad?
Jag har svaret!!!!!

Han... eller det som är kvar av honom.... han finns på mitt jobb!

Varje morgon kan jag vända mig emot honom och le. Jag blir både full i skratt samtidigt som jag tycker det är lite sorgligt.

Titta bara!

Var är gröten han ska leva på?
Där står han stackarn med en torr pepparkaka i munnen och en tom glöggmugg i handen.
Inte undra på att han har tynat bort. Stackarn.

Idag fick jag höra att tomten faktiskt har ett namn. I allafall den här tomten på kirurgen.
Han heter Benjamin.
Eller man kanske ska säga: Han hette.....

Inget bloggande idag heller

Nu har jag tagit tiden till att läsa andras bloggar i stället för att blogga själv.
Sen sa det bara tjoff, så var klockan efter 10 på kvällen igen...

Jag ska bara..... och sen bara.... men bara en liten stund till....

Morgonen därpå undrar man varför i hela friden man aldrig kommer i säng i tid så att man får sova ut någon gång.

så nu säger jag natti natti

Nu har slanten trillat ner!Jag har fått förfrågan om varför jag kallar mig Gråtruten på familjeliv och den gråa pippin här. Från allra första stund så hade jag ju tänkt mig en vacker fågel som även hade ett vackert namn. Jag provade med lärka, sädesärla...... listan blev lång där jag satt och provade mig fram på familjeliv. Men alla fina fåglar verkade vara upptagna. Så till slut så tröttnade jag och testade Gråtruten - LEDIGT!

Så på den vägen är det. Sen blev ju bloggen döpt med baktanke på Gråtruten.

Grå..... grå..... hm, det kanske speglar min personlighet? Eller inte.

Ibland känner jag mig ohyggligt grå och mulen. Men för tillfället i mitt liv så känner jag mig inte SÅ himlans grå. Jag känner mig mer färgglad om man nu ska tänka livsglädje i färger.

Men som sagt så kom jag på att det faktiskt med all säkerhet har funnits en mening med detta gråa namn. Det är bara till att titta på toppen av mitt huvud. De små jävlarna sticker upp som tentakler rakt upp i fjärran. Stela, tjocka - fulla av volym för att de ska skina ikapp med gråvädret. Håret på skallen visar ju faktiskt att min färg uppenbarligen är: GRÅ.

Men skam dem som ger sig och låter dem vinna. Inte än era små jävlar!!!! Dags att brottas. Jag satte igång i helgen. I med färgen bara!

JAG VANN!!!

Glömde ta kort på resultatet efter att denna sörja hade suttit där i 20 minuter. Men det blev iallafall mörkt med inslag av rött. Å inte ett grått hår syns för tillället! Tjo ho!!!

Men jag vet att de grå förföljer mig och kommer alldeles snart att krypa fram igen. Nu är det ju så att det går att köpa mer färg - hahaha.

Förr betalade jag dyra pengar för att bleka slingor, medan idag så kommer de alldeles gratis - då jag inte vill ha dem. Fnys!

--------------------------------------------------------------

Felix gillar ju att titta på tv. Han skulle ju kunna titta på film efter film efter film...... I dag blev det bara två filmer. Men vi har ju (tror jag pratat om det tidigare) tagit mappen med alla bilderna på datorn som skärmsläckare på datorn. Så där sätter han sig ofta och tittar. Det tycker jag är himlans mysigt. Nu satte vi på lite bakgrundsmusik när vi pratade lite om bilderna. Känns helt rätt att låta honom sitta och titta på foton på datorn.

********* Här skulle det alltså vara en film med Felix*************

Jag har hunnit med ganska mycket medan jag väntar på att den skulle laddas ner - ger upp nu. Får se om och när den kommer till påtitt.

-----------------------------------------------------------------

Idag var Felix och jag ute och gick. Mot hans vilja.

- Bäja mig! Tan inte gå mamma!

Han har inga problem med att vara ute. Men han är ju inte så rörlig, så han blir ofta sittandes. Men idag lyckades jag få honom att gå runt ett litet kvarter på cirka 10 hus. Det tog en dryg timme.

Det känns som om han bara blir sämre och sämre i benen! Det gjorde så ont i mammahjärtat att se när han med raka ben slänger fram benen med höfterna när han går ute. Sakta sakta. Benen vek sig en gång varpå han far i backen och slår i pannan - ont= gråt. Lutar marken en aning, så tappar han balansen.

Usch. I dag kändes det faktiskt lite jobbigt att se honom så här. Långsam. Ostabil.

Den 18 mars ska vi till Uppsala och röntga och prata med ortopeden igen. Jag hoppas så himlans mycket att de kan göra under för honom.

Natti natti gott folk. I morgon är nu dag - nya utmaningar - ny kunskap ska läras in.

20:30 och barnen är i säng!

Oj oj oj. Det var inte i förrgår!

Kanske verkar fel att köra barnen i säng så här "tidigt" när det är en fredag.
Men nu är det så att Ebba har ju gymnastikträning på lördag mellan kl 9 och 11:30. Så gott som alla fredagar så hamnar Ebba med oss och har lite kvällsmys - egentid med föräldrarna - och kommer inte i säng förrän efter kl 23!
Sen kommer lördag morgon och det är en alldeles för trött Ebba som släpar sig ner för trappan.
Så just idag testar vi att låta alla ligga i sängen i lagom tid.

Magnus och jag sitter alltså själva framför tv'n i kväll......

Han med hörlurar - lyssnar på musik, och jag med datorn i knät.
Men vi tittar på Parlamentet tillsammans... samtidigt.... i samma rum.

Men vi har haft lite mys tillsammans innan vi hastade dem i säng.
Jag ringde från jobbet och bad om hämtning fredagen till ära. Denna familjära tripp ledde till att kvällsmaten inmundigades på Pizza Hut. Denna gång låg det en Cesarsallad - eller hur det nu stavades. Grillad kyckling på en salladsbädd - jättemycket sallad - och en god dressing. Mums vad gott det var.

Sen blev det en tur till Djurmagasinet och titta på lite djur och fylla på matförrådet till våra undulater Polly och Molly.

Nu ska jag smyga mig ut på Tradera och se vad som finns. Kanske kan shoppa lite....

Ord som blir så rätt.

Nog har man lärt sig här i livet att det är lätt att ta saker och varandra för givet. Som om man föds i en mall som man bara följer. Det är ju som om man har bruksanvisningen på BVC med alla kurvor som säger hur perfekt man är, att gå på bokrean och köpa böcker som säger hur vi utvecklas och vid vilken ålder.

Men vad händer om någon drar i bromsen? Du vill göra som de andra som fortsätter framåt i livet med två ungar, villa, volvo och vovve och allt vad mallen har att erbjuda. Tänk om man kommer in på ett annat sidospår som erbjuder andra saker än vad mallen har att komma med.

Det finns en person som har gåvan, inte bara att vara mamma till ett speciellt barn, hon har även gåvan att sätta bra ord på tillvaron. Sådant som alla skulle behöva läsa. Inte bara för att förstå att saker inte alltid följer mallen, utan kanske att själv stanna upp och se sig om här i världen i stället för att gasa fram mot målet.

Här kan ni läsa en underbar text som den speciella mamman har skrivit. Mamman kallar sig för cpmamman men har faktiskt ett alldelse vanligt namn: Towe Paqualin. Läs denna text: "Ett lopp utan mål"

Det finns en liten detalj i den här bilden som nästan inte syns - den lilla barkbåten längst till vänster i bilden. Undrar var den har sitt mål i detta stora hav vid östkusten.

Vaken vid 4-tiden på morgonen, men.......

Natten till igår kom Magnus in med en vaken Felix vid 4-tiden á la alldeles för tidig morgon... Han var inte så där jättelättsövd vid detta tillfälle utan satte sig upp i sängen lite då och då. Detta märker jag medan jag sover hattigt resten av timmarna tills klockan ringer 05:45.
Kl 06:30 är det Felix tur att komma upp. Han lyckades alltså somna om. Så morgontoaletten blev inte så aktiv om man säger så. Nu är det ju lite knaster och så på inspelningen, men jag kan bara tala om att han snarkar.....

Han såg ut som Kalle Anka när han ska vakna i husvagnen med ögonen rullandes flera varv i ögonhålorna. Det var inte lätt att heta Felix då inte.

Bilder bilder bilder och känsliga bilder

Dagens enormt svårlagade lunch blev med avancerad kokkonst:

Potatisbullar och lingonsylt.

Ibland undrar jag om de är enormt sega då mina barn genast ropar:

-Kan du skära?

Idag var Felix först vid bordet och jag sa åt honom att han skulle skära.

-Tan inte, sa han.
-Det kan du visst, sa jag och satte gaffel och kniv i handen på honom och avlägsnade mig snabbt.

När han är färdig så lägger han ifrån sig besticken och sträcker armarna upp i luften och säger med ett leende ansikte:

-Tunde! (Kunde)

Hur många gånger om dagen säger han inte: Tan inte! och hur många gånger hjälper vi honom?
Det är nog mera "skälper" honom i vissa fall. Å andra sidan är han ju så smart så att han kör med oss. Det är jag säker på.

Sen bar det av till Upp och Ner-gympan. Idag fick vi med oss Ebba också. Hon brukar ibland vilja vara hemma. Kan ju vara ganska lugnt och skönt att ha ett tyst hus för sig själv.

Men idag ville hon följa med och det var ju tur. För hon fick ju öva lite själv - utan att jag var där och påpekade vad som var rätt eller fel....

Wilma är ju alltid med då hennes gympa börjar innan Felix gympa är slut. Så Wilma har cirka 50 minuters uppvärmning på denna gympa innan hon blir skjutsad till hennes gympa.

Har man inte starka ben så får man väl annat till sin fördel - i detta fall är det armstyrka som inte går att ta miste på. Felix tar tag i ringarna och häver sig upp. Sen sätter jag handen under rumpan för att han ska hänga kvar så länge han kan. Jag bär honom alltså inte med en hand här.

Som sagt så har han ju inte så starka ben som säkert ingen INTE vet vid det här laget. Detta är ju för att knäna inte ligger där de ska ligga. Trots två operationer.

Vid den senaste operationen så fick han ju infektion i ena knät efteråt, vilket kan ha bidragit till att läkningen sket sig - på smutsig svenska. Så väl i operationsärret som innuti knät.

Höger knä har alltså packat ihop som om det inte var opererat. Det ligger konstant på utsidan av benet. Knäskålen dras utåt av alla senor och jox där inne. Vänster är ok, men han kan lägga knät ur led där med.

Så vid återbesöket i Uppsala "gav doktorn upp" om att vilja finjustera ledkapslarna längre så som han har gjort. Första operationen höll ju i cirka ett år, men den här andra operationen höll ju inte ens i tre månader. Felix är dessutom enormt kobent, så underbenen är jättemycket vinklade utåt.

Så det som är nu är att han ska röntgas för att doktorn ska se om hans teori skulle kunna fungera, eller hur de ska göra.

Teori 1:

Stoppa tillväxten i underbenet med hjälp av metalplattor som skruvas fast vid tillväxtzonen på ena sidan av underbenet. Detta ska förhoppningsvis få benet att växa till sig så att han inte har den enorma kobentheten. På detta sätt ska knäskålen ligga bättre - tror jag han menade.

Teori 2:

Såga av underbenet och fixera det rätt vad gäller kobentheten.

Här kändes det som om jag inte riktigt hängde med på hur det hela skulle gå till. Men det har säkert med att göra vad han sa att han skulle göra: Såga av benet.

Så som det är idag så har han ju sina knästöd som inte fungerar. De halkar ner. Flera gånger om dagen så tittar man om man ser knäskålen i hålet - näpp. Oftast så är det platt = knäskålen ligger åt sidan som det är på den här bilden. Det syns inte, men det är iallafall tomt på knäskål där den borde ligga.

Sen tar vi av knästödet och kan med hjälp hålla knäskålen på plats medan jag tar kort.

Men så fort man släpper så:

....ligger knäskålen på utsidan.

Så länge det är så här så kommer han aldrig att kunna springa. Vilket förstås gör honom till en mindre snabb rymmare. Men jag skulle nog hellre se honom som en snabb rymmare......

Hur som helst har Felix inte ont. Så länge han är glad och är så där härlig som han bara kan vara med sin kärlek och envishet, med sådana där underbara humörsvängningar som kan få förädrarna få många grå hår, då känns det bara bra och att man kan njuta av honom som han är. För han är ju full av liv med en lite lägre hastighet bara.