Finns det ett liv efter jul? Kanske Inte för alla ...

Tänk för några månader sedan. Första advent kom och man tände extra ljus som fick öka myskänslan i hemmet med röda ting som värmde i hemmet.
Här hos oss plockas tomtarna fram den 1 december för att barnen ska få njuta länge av de rödklädda varelserna.

Längtan hos barnen går inte att ta miste på. När man pratar om tomten så ser man både glädje men lite rädsla för vem den stollen är som kommer och delar ut paket.

Julafton kommer och spänningen är på högvarv. Barnen ser paketen som har svårt att ligga kvar på toppen av det gigantiska paketberget under - runt - över den färggranna julgranen.

Sen kommer han.
Den där haltande (vår tomte haltar) rödklädda skäggmannen som snubblar in över tröskeln och tjoar för full hals:
-HO HO HO! (Han är verkligen högljudd tomten i Barkarö)

Några barn sitter på golvet bredvid soffan - syns inte så mycket där. Någon skakar i benen när man går fram och tar emot sitt paket, för att sedan fatta att det är en hygglig man det där. Så då står man modigt kvar bredvid denne givmilde rödluva.

Tack för paketen tomten.
Hej då!

Ja ha, sen då?

En del kan man ju räkna ut, det där med paketöppnandet och glädjetjut bland barnen (och vuxna).

Men tomten då? Han som var så snäll. Alla längtade efter honom i flera dagar. Sen sa det bara "pang" i dörren och han var ....... borta.

Var tog han vägen?

Vet ni vad?
Jag har svaret!!!!!

Han... eller det som är kvar av honom.... han finns på mitt jobb!

Varje morgon kan jag vända mig emot honom och le. Jag blir både full i skratt samtidigt som jag tycker det är lite sorgligt.

Titta bara!

Var är gröten han ska leva på?
Där står han stackarn med en torr pepparkaka i munnen och en tom glöggmugg i handen.
Inte undra på att han har tynat bort. Stackarn.

Idag fick jag höra att tomten faktiskt har ett namn. I allafall den här tomten på kirurgen.
Han heter Benjamin.
Eller man kanske ska säga: Han hette.....