Varför jag älskar tulpaner

Förut har jag inte kännt att jag hade någon favoritblomma. Tills för ett tag sedan. Då något speciellt hände mig och min familj.

För 6 år sedan var jag gravid och vi väntade vårt andra barn. Det var planerat och väldigt efterlängtat. Så efterlängtat att jag till och med gick och oroade mig över att få missfall. Det var som om jag gick och höll mig från att kissa på mig (läs: föda). Vi hade ju haft några missfall i erfarenhetslistan. Ett innan Ebba och tre efter Ebba. Så jag var nojig - milt sagt.

När jag anlände vecka 25 kände jag att det kramade i magen. Skräcken kom då jag kände att det var regelbundet. Var 10:e minut. Panik. Inte en gång till! Snälla......

Jag fick enormt stöd av min familjeläkare som sjukskrev mig för att ta det lugnt. Det regelbundna höll i sig i två timmar innan det släppte. Det blev inte så mycket mer arbete för mig under graviditeten. Jag fick sådana där krämpor som folk "himlar med ögonen" åt. Foglossningar och oro.

Tre veckor för tidigt knackade det på porten (livmoderhalsen). Ut kom en Felix. En son. Glädjen var enorm. Äntligen hade vi fått vårt andra barn. Underbart. Vi var tvåbarns-föräldrar.

-Titta, man kan tro att pappan var kines! sa jag när jag visade upp Felix för Magnus som höll i videokameran.

Den snabba tanke jag hade på Downs syndrom slog jag snabbt bort och dumförklarade mig själv och tyckte att nu j-vlar hade jag oroat mig färdigt. Vi hade ju en go son som låg inlindad i famnen.

Magnus åkte hem och sov då klockan hade passerat midnatt. Vi hamnade ju på avd 86 då Felix var så liten, 2400 g och 45 cm, och att han nästan räknades som för tidigt född.

Efter lunch dagen efter kom Magnus och Ebba upp till BB. Då var även personalen beredda - tror jag. Ganska snart efter att de kommit och gosat med lillebror och son så var det dags för läkarkontroll. Han var ju som sagt så liten och tidigt född. Så det var ju inte konstigt med en läkarkontroll.

-Ser allt bra ut? frågar jag med glädje i kroppen.

- Ja, sa doktor B. Men jag ser tecken som tyder på Downs syndrom, vet ni vad det är?

Orden sitter som inristade i sten i hjärnan. Inte med sorg idag. Bara ett minne som väcker många känslor. Känslor som var annorlunda då mot de känslor jag har idag.

Det går inte att beskriva nog för att folk ska förstå vad Felix har berikat vårt liv. Sådana barn man vill sortera bort med mängder av tester. Sortera bort den kärleken vi får från Felix och som vi ger honom.

- För visst är det extra jobb!? är en vanlig kommentar från de som inte har någon erfarenhet av att känna något barn närmare med Downs syndrom.

Det beror på om man tycker att det är jobbigt att ge och ta emot kärlek.

Visst går man på en del läkarbesök och andra besök man inte gjort med ett barn som fötts enligt mallen. Men om ett barn behöver hjälp av vården så besöker man ju respektive doktor eller vad det nu behövs, oavsett antal kromosomer.

Det går att prata om det här i all oändlighet, så jag tänker backa tillbaka till varför jag har tulpan som min älsklingsblomma. Det är ju bara till att titta på den vad underbar den är. Titta ordentligt.

Välkommen till Holland
av Emily Perl Kingsley

Jag blir ofta ombedd att beskriva hur det känns att leva med ett barn med funktionshinder - att försöka hjälpa människor som inte har gjort denna unika erfarenhet att förstå, att föreställa sig hur det skulle kännas. Det är så här...

När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semesterresa - till Italien. Du köper en bunt guideböcker och lägger upp en underbar rutt: Colosseum. Michelangelos David. Gondolerna i Venedig. Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är väldigt spännande.

Efter månader av ivrig förväntan kommer äntligen den stora dagen. Du packar väskorna och ger dig iväg. Flera timmar senare landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger: "Välkommen till Holland."
"Holland?!?" säger du. "Vad menar du med Holland?? Jag bokade en resa till Italien! Jag skulle vara i Italien. Hela mitt liv har jag drömt om att åka till Italien." Men flygrutten har ändrats. De har landat i Holland och där måste du stanna.

Det väsentliga här är följande: De har inte tagit dig till en förfärlig, vidrig, snuskig plats, full av farsoter, hungersnöd och sjukdomar. Det är bara en annorlunda plats. Så du måste bege dig ut och köpa nya guideböcker. Och du måste lära dig ett helt nytt språk. Och du kommer att möta en helt ny folkgrupp som du egentligen aldrig skulle ha mött. Det är bara en annorlunda plats. Det är lägre tempo än i Italien, mindre tjusigt än i Italien.

Men efter att du varit där ett tag tar du ett djupt andetag, ser dig omkring... och upptäcker att Holland har väderkvarnar... och Holland har tulpaner. Holland har till och med verk av Rembrandt.

Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien... och alla skryter de om vilken härlig tid de hade där. Och i resten av ditt liv kommer du att säga "Ja, det var dit jag skulle åkt. Det var vad jag hade planerat".

Och den smärtan kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin att försvinna... därför att förlusten av den drömmen är en mycket, mycket betydande förlust.

Men...om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du aldrig kom till Italien, kommer du aldrig att kunna glädjas åt det mycket speciella, det väldigt härliga... med Holland.

© Emily Perl Kingsley, 1987. All rights reserved. Översättning: Annika Åhlberg

Tulpaner är bara så underbara!

Fotografen som jag tagit bilderna kallas för Nattsyrran och är min underbara storasyster.