Skulle inte varit så jävla självsäker...

... och kaxig med att man tar cykeln till jobbet.

Jag tyckte att jag var så attans fyndig när jag gjorde det förra inlägget.

Det var ju långt ifrån plogat den morgonen. I går alltså. Vi passerade många människor som kångkade på cyklar över snövallar medan jag och Magnus varmt och gott satt i bilen - med min cykel på släp så att säga.

Under dagen hann traktorer och plogbilar fixa många vägar och cykelbanor. Så det gick bra när jag började cykla hem. Det var ok ända tills jag kom över en bro där jag cyklar. Ingen traktor hade hittat den cykelbanan. Bara plogbilen som öst upp ännu mer snö på cykelbanan. Detta innebar att jag fick kliva av cykeln och släpa den en bra bit. När jag väl kunde kliva upp på cykeln igen, så ser jag denna härliga traktor med plogbladet framför sig. Äntligen. Det skulle alltså innebära att jag skulle få avsluta min nerförsbacke på plogad cykelväg.

Eller, hur var det nu?

Ja, det blev plogat och jag kunde sätta mig på cykeln.

MEN

Plogad väg= isgata = TJOFF

Shit vad fort det gick. På någon mikrosekund så låg jag på mage på cykelbanan. Aj aj aj. Ont i axeln och bröstkorgen. Hade mobilen i fickan där jag landade - den höll. Tar mig upp försiktigt och känner efter. Känns konstigt under halsen. Kräkkänsla. Tar upp cykeln och går en bit. Armen fungerar i alla fall. Skönt. Huvudet börjar dunka. Kräkkänsla. Inser att det är bandet under cykelhjälmen som blev som en strypsnara när jag föll och huvudet åkte bakåt.

Sen blir jag rörd när en kille stannar och frågar om allt gick bra.

Ja, så kan det gå om man är kaxig med att man tar cykeln till jobbet. Kan säga att jag inte varit så j-vla kaxig idag på jobbet. Mörbultad och allmänt låg har väl varit min känsla idag. Huvudet är inte med mig. Jag lär väl känna mig så här ett tag antar jag.

Nu ska jag ta vara på sömntimmarna. Känns som om det behövs.