Puss och hej då pappa.

Hörs i morgon.

Helikopterplattan som utsikt

Inkvarterad i rummet Byggare Bob.

Hade precis boat in oss i Bamse-rummet när det var dags att byta rum. Hm. Undrar om vi luktade illa? Första filmen: Nicke nyfiken. Det låter som om det blir en liten snabb operation och att det blir kort vistelse här.

Några timmar närmare

Inskrivningssamtalet är avklarat, vägning o mätning lika så. Nu väntar narkosbedömningen kl 14:30.

Nu åker vi...

... till Uppsala. Men vi ropar fortfarande inte 'hej'

Blek men på benen

Vi skjutsar upp tjejerna till farmor o farfar där de ska vara på sportlovet. Vi hoppas fortfarande att bakterierna inte ska få fäste hos fler än stackars Ebba som råkade ut för de små jävlarna som anföll henne i fredags. Felix har ju en operation som väntar här i veckan som kommer ... Men vi vågar inte ropa 'hej' förrän vi ser honom rulla in på operationssalen.

Trodde Magnus ja ...

Magnus lockades av hafskräftorna i kyldisken. Lönen hade kommit och denna lyx kändes ok. Åtta saftiga kräftor för 160 kr = fyra var åt de skaldjursälskande vuxna i familjen. Trodde han ja ... När Magnus sög saften ur första kräftan höjdes blicken på en mikrosekund hos vår finsmakare till son. - Sån till jag ha! sa Felix o pekade på den ljusrosa dyra läckerbiten i Magnus händer. -Mer! Mer! Felix hade svårt att vänta så han reste sig och tog kräftor direkt från Magnus tallrik. När kräftorna var slut konstaterade vi att jag fått 1,5 kräfta och Magnus fått 1 hel kräftstjärt. - Jag är mätt nu, sa Felix och gick från bordet. Nöjd över Gormémiddagen han nyss tagit del av.

Ebba ringde till jobbet

Hon hade så ont i magen. Det var svårt att ligga eller stå. Det gjorde så ont men hon kunde inte kräkas. Jag avslutade jobbet och började trampa hem. När jag kom hem fanns hon på toa och hon hade kräkts en gång. Vår annars så muskulösa tjej var nu en svag tjej utan energi. Tänk att kunna se så tunn ut på bara några timmar. Lider med henne.

Minns ni ...

... då vi hade kanal 1 och 2 att välja mellan? När det var ETT tillfälle om dagen som det var barnprogram. Ok Betty Boop och Linus på linjen gick ju också. Men det var för sent för mig. Då skulle jag ligga i sängen. Vilka kontraster mot idag när man kan klickar fram barnprogrammet när det passar en själv, 7 år gammal

Så ja

Nu går nog eftermiddagen bra.

Margit kom iväg och är tillbaka i Sverige

Jag fick höra att Margit Rapp kom iväg till Lettland. Sen såg jag på Facebook - ja, jag är där med ... - att hon har kommit tillbaka.

Tidigare fick jag höra att det kanske skulle vara hennes sista resa. Hon är ju dock över 80 år ... Jag hann tyvärr inte åka upp med saker som jag kunde skänka. Men jag satt i alla fall över lite pengar till henne.

Jag frågade henne hur det hade gått och om det var den sista resan. Men jag fick svar att hon inte ger upp så lätt =). De hade varit till ett för henne nytt barnhem där det minsta barnet var 2 år ... =´(
Sen hade de varit vid sjukhus, pensionärshem, barnhem,skolor och distribution för 420 familjer.

Jag klickade mig vidare via hennes sida på Facebook och hamnade hos en kille som var med till Lettland. Han hade massor med bilder som visade missären de bor i och hur de dukar upp möbler och kläder i stora lokaler. Synen när de första människorna kliver in i lokalen för att välja möbler, prylar och kläder. . . För att inte tala om när julklapparna lades fram framför barnen som även fick godispåsar ...

Jag har skickat ett meddelande och frågat killen med korten om jag får lägga ut några kort här på bloggen. Så vi får se om det kan dyka upp några bilder.

Min tand är lös...

Men inte nu längre. Wilma är hos farmor o farfar och kurerar sig. Innan hon åkte drog hon ut en tand. Den förra lösa tanden drog Wilmas fröken ut.

Varning och rekord

Eftersom Magnus även denna torsdag ville ta simskolan inkl mathämtning från Mc efteråt, så hade jag än en gång chansen att gå hem från jobbet.

Nu hörde jag talas om att det var en klass 2-varning ute i trafiken. Men det gällde ju bara bilvägarna ...

Jag skulle ju ta mig hem via cykelvägar, så det där med varningen berörde ju inte mig.

Väl hemma undrar jag vilken varning jag tillhör:

Att promenera hem idag i detta väder var en alldeles egen upplevelse.

Jag skulle likna den här promenaden som att gå på en lång sandstrand med mycket fin sand. Så mjuk att det känns som om det inte finns någon botten under sanden. Fötterna glider liksom bara ner och bakåt när man går. Ungefär som moonwalk men framåt.

Lägg där på strandpromenaden på att ha med en cykel med packning på. Packning = handväska, matlådeväska inkl två dagars matlådor och cykelhjälmen. Skillnaden mellan att släpa sig själv och cykeln på stranden jämfört med i snön här hemma, var att snön fastnade i däcken och fungerade som om handbromsen låg på hela tiden.

Det gick bra med musik i öronen. Men när jag kommer till området där jag bor, cirka 1 km hemifrån, så har det fastnat så mycket snö i framdäcket att det slutade snurra. Då blev det lite för tungt för att släpa sig vidare. Så det blev en kort paus för att rensa framdäcket innan promenaden fortsatte mot hemmet.

Det som lockade mest med den här tunga promenaden var faktiskt stegräknaren. Jag ville slå mitt eget rekord.

Jag hade dessutom satt på "trackern" som mäter hur min träning gått.

Här är resultatet:

5,86 km mellan arbete och hem.

I detta väder tog det 1 timme och 8 minuter att gå hem. Den där siffran på hur många kalorier jag gjort av med tycker jag är missvisande med tanke på omständigheterna (väder, packning, underlag).

Bäst av allt så slog jag rekordet idag!!!

11 371 steg!!

In i duschen och sedan blogga lite innan maten anländer.

Mer än nöjd idag.

Motivation kan vara knivigt

Här i eftermiddags kom jag på att vi har en skrivbok köpt på Toys R Us som jag tyckte var bra för finmotoriksträningen. Så jag tog kopia på en sida som man ska följa linjer.

Men det var en måttligt road Felix jag ropade på när jag ville att vi skulle jobba lite.

Det var "nej" till höger och vänster. Men jag försökte locka honom med att han skulle få välja färg ur pennväskan som jag hämtat. Pappret låg på bordet, klart att börja jobba med.

Jag sa till Felix att vänta medan jag hjälpte Wilma med ett datorspel. Att lämna Felix ensam där är en stor risk för att stolen är tom när man kommer tillbaka. Speciellt när hans motivation var i botten.

När jag kom tillbaka så hade han redan börjat fylla i de sneda sträcken längst ner på pappret.
Sen fortsatte vi uppifrån vid O-formen. Han valde vänster hand först. Sen bad jag att han skulle byta hand. Det blev inte lika "bra" ifyllt.

Vänsterhänt? Ja, vi börjar tro det. Men än så länge använder han båda händerna.

Det gick bra hela pappret. Motivationen höll i sig. Han känner igen bokstaven o, s och c som fanns på pappret.
Nästa prövning var att försöka få honom kvar med nästa övning som jag hade tänkt mig.
Att känna igen sitt namn, vilket inte är alldeles solkart för honom.

Vi har en magnettavla med bokstäver som han gillar där han fick lägga sina bokstäver rätt.

Sen kom jag på en sak som jag trodde att han skulle gilla. Vi har fått ett tips från skolan där de skrev siffror på svarta tavlan som barnen sedan fick följa efter med en pensel doppad i vatten. En så gott som gratis övning materiellt sett.

För flera år sedan köpte vi ett skåp på IKEA där luckan är en griffletavla. Den har legat i förrådet orörd. NU ville jag använda den.

Så jag bad Felix vänta medan jag gick ut efter skåpet.

Vänta existerade inte ... Felix var borta från sin plats. Tja, det var ju väntat.

Men jag plockade fram en pensel, en kopp med vatten, disktrasa och en griffelkrita.

Sen fick jag honom till bordet. Han fick upp ögonen när han såg vatten, pensel och disktrasa.

Jag ritade en boll.
Felix räknade till "ett".
Jag skrev en 1:a.
Felix fick ta penseln och följa strecket = 1
Rätt = sudda ut siffran.

Jag ritade en till boll.
Felix räknade till två.
Jag skrev en 2:a.
Felix ritade efter med penseln.

Så höll vi på till siffran 5.


Han valde hand själv. Ibland höger och ibland vänster.

DETTA var en höjdare. Tack för tipset skolan!

Lite kan jag se ett mönster i Felix motivation.

Är han ganska omotiverad så kan man med visst motstånd få honom att jobba korta stunder.

Medan andra gånger, när han har varit positiv till arbetsstund, så har vi kunnat sitta mer än 30 minuter och jobbat.

Det är inte lätt det här med att hitta vägar till lärandet.

Att han vill och kan lära sig märker vi. Speciellt när man åker någonstans och Felix kläcker ur sig olika bokstäver som han ser på skyltar.

Det kommer fram i tö

Som jag undrat var mina träningsskor har varit ... Nu vet jag. Jag vet också att jag behöver nya *ler*

Promenad

Vi pratade idag på jobbet om hur mycket vi rör på oss i vardagen och det är bara till att inse att jag rör mig på tok för lite om man ser till det dagliga i mitt liv.

En vanlig dag som sekreterare kommer jag upp i cirka 2000 steg! Då tar jag ändå cykeln till jobbet. Usch!

Jag berättade att jag endast har kommit upp i 10 000 steg en gång sedan jag köpte telefonen. Då när vi satt där och pratade om det här, så kom jag på att Magnus skulle ta simskolan med Wilma idag. Han hade även ett förslag på att ta med sig Mc Donaldsmat hem efter simskolan.

Gissa vad det innebar!?

Jag slutade kl 15:00 och hade ingen tid att passa hemma och inte heller skulle jag behöva ställa mig i köket det första jag annars brukar göra.

Då, när vi satt där, kom jag på att jag skulle leda cykeln hem till fots.

Jag ringde till Ebba som var hemma och tyckte att hon kunde komma och möta mig. Hon kunde ju börja gå när jag gått mer än hälften, tänkte jag. Hon gick med på det och vi möttes när det var ett par kilometer kvar till hemmet.

Det var bara det att det var svårt att gå in när jag tittade på stegräknaren. Cirka 500 steg kvar till 10 000 ...

Nä, det fick bli en tur till apoteket, 200 steg bort, och sen en liten extra runda innan vi låste upp dörren.

Så för andra gången i den här telefonens livstid så har jag fått en grön stapel i stegräknaren vilket indikerar att jag gått över 10 000 steg.
NÖJD!

Hur sover du?

Ebba tycker att jag tar så många kort på Felix när han sover. Det kan jag hålla med om. Men jag gillar hans sätt att vända ut och in på kroppen i alla hans olika ställningar.

27 dagar till dagen D ... tror vi

Inte roligt när man laddat och förberett familj och diverse saker runt omkring på en operation för att sedan tryckas ner i stolen med beskedet: om en månad får ni komma i stället.

På något sätt bearbetar man mentalt att ens barn ska rullas in i en steril sal för att prepareras med sömnmedel för att inte känna när de skär i honom. Sen ska han vakna också ...

Vi har ju pratar med Felix om att han ska bli opererad igen i det ena benet i Uppsala av dr E. Felix har ställt några motfrågor/kommentarer som:

- Hem sen?
- Sova där? Du också mamma sova där?
- Frukost?

Ja ja, jag börjar väl landa i att det blir av om en månad. Vad vi vet idag i alla fall.

Den här gången ska han ju få antibiotika i förebyggande syfte. Har idag fått mejl från dr E efter att jag mejlat lite funderingar där jag fick reda på att de kanske gipsar in benet under läkningstiden. Allt för att förhindra att såret ska blossa upp i ett helvete igen.

Att har barn med det lilla extra har en baksida. Den baksidan är att vi ofta får argumentera om saker och ting för att Felix ska få det han behöver och har rätt till. Oavsett om det är till kommun, landsting eller Försäkringskassa. Oftast stöter man på vuxna människor som vi behöver vara Felix röst och advokat för att han ska få det lika bra som en normalstörd.

Det är tur att det lilla extra har en framsida. En underbar framsida:

Felix!

Vår energigivare i livet tillsammans med sina syskon.

Det är skönt att dr E i Uppsala inte är en av personerna man behöver argumentera till för att förstå Felix bästa. Han vet det och det känner vi. Vi har fullt stöd från honom.
Dr E tillhör framsidan.