Familjen - jobbet. Likheten mellan dessa.

Att leva tillsammans med flera personer inblandade innebär mycket av en själv men också av de man lever med. Att leva tillsammans är ju inte bara familjen man finns i, utan även arbetet med alla personer runtom kring en som man tillbringar ca 40 timmar i veckan tillsammans med.

Har ni tänkt på likheten mellan dem? Jag har ägnat en del tankar kring det i alla fall.

Ska se om jag kan få ner tankarna på bloggen med två lika men ändå olika berättelser.

*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_

En ny dag med familjen kan vara väldigt lik alla andra dagar. Det är mycket rutiner. Allt är på sätt och vis inlärt hur vardagen ska flyta på på det smidigaste sättet. Kanske har man en invand rutin där var och en gör sitt och allt flyter på som vanligt. Varje dag är nästan lik den andra. Man har sina sysslor. Säger god morgon. Äter. Fixar. Plockar fram och bort. Gör saker som bara ska göras: matlagning, disk, läxläsning, idrott m m. Förbereder morgondagen. Säger god natt.

Frågan är om man i allt detta tar varandra för givet. Allt flyter ju på problemfritt. Så varför rucka på rutinerna? Men känner jag mig sedd av min familj? Känner jag mig uppskattad för det jag gör? Är det någon som märker vad jag gör när allt bara flyter på och alla är nöjda? Känner min familj sig sedd av mig? Känner min familj att jag uppskattar det de gör? Ger jag signaler om att jag verkligen ser och uppskattar min familj?

------------------------------------------------------

En ny dag med kollegerna kan vara väldigt lik alla andra dagar. Det är mycket rutiner. Allt är på sätt och vis inlärt hur vardagen ska flyta på på det smidigaste sättet. Kanske har man en invand rutin där var och en gör sitt och allt flyter på som vanligt. Varje dag är nästan lik den andra. Man har sina sysslor. Säger god morgon. Äter. Fixar. Plockar fram och bort. Gör saker som bara ska göras. Förbereder morgondagen. Säger hej då.

Frågan är om man i allt detta tar varandra för givet. Allt flyter ju på problemfritt. Så varför rucka på rutinerna? Men känner jag mig sedd av min chef/kollega? Känner jag mig uppskattad för det jag gör? Är det någon som märker vad jag gör när allt bara flyter på och alla är nöjda? Känner min chef/kollega sig sedd av mig? Känner min chef/kollega att jag uppskattar det de gör? Ger jag signaler om att jag verkligen ser och uppskattar min chef/kollega?

_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*_*

När vi fick vårt första barn, Ebba, var vi på en föreläsning om hur viktigt det var att inte ta varandra för givet utan verkligen se varandra. Att ställa upp på varandra i familjen och inte glömma bort varandra. Det är ju så lätt att göra det när allt flyter på. Att verkligen se varandra och inte glömma bort varandra.

Jag tycker nog att det är exakt samma sak som gäller på en arbetsplats.

Man ska ju faktiskt tillbringa 40 timmar i veckan tillsammans och då är det väl det absolut viktigaste att man känner att man VILL gå till jobbet och att man ska HA KUL på jobbet.

Hur är det då om man känner att man gör ett jättebra jobb och att alla runtomkring en verkar vara nöjda med min insatts. Men. Det saknas en bit. Är jag sedd? Eller tar man mig för givet att jag ska trivas på jobbet med allt vad arbetsmiljö innebär eftersom de runtomkring mig är nöjda

Verkar jag trivas? Är det någon som ser den biten?

Då kommer frågan:

Vill jag ha det så här i familjen / på jobbet? Mår jag bra av att ha det så här? Kan jag göra något åt det?

Det kanske blir ett drastiskt beslut i allt detta som verkar flyta på som vanligt och problemfritt i det här livet som man blir tagen för givet. Den som inte känner sig sedd och uppskattad för den man är kanske väljer att säga tack och hej. Man kanske väljer att separera från familjen / jobbet.

Man vill ju må bra, så då får man ju göra något åt saken.

Familjen - jobbet. Likheten mellan dessa.

Är det någon mer som ser likheten?