Jag känner att våra barn är unika. Var och en på sitt sätt.
Ibland måste man bara stanna upp och titta en extra gång på det som är unikt i mina ögon. Jag hoppas att jag kan förmedla min känsla till dem. Att de verkligen känner att de ÄR unika. För vem vill inte känna sig omtyckt?
Jag vill i alla fall känna mig omtyckt. Jag behöver inte ha en massa saker, kramar, klappar på axeln m m om personen i fråga verkligen inte menar det den gör för mig. Man känner om det är äkta. Oäkta kramar och lovord kan jag vara utan.
Idag fick jag berättat för mig att en annan person i min närhet tyckte att jag var unik. Först skrattade jag bara och blev väl glad. Men ju mer jag tänkte på det så blev jag rörd. Nästan ledsen.
Jag har känt mig uppskattad hos den här personen utan att det varit vare sig saker eller kramar. Jag har bara känt det vilket gjort mig glad. Att sedan få höra det så här .....
Det som gör mig ledsen i det här fallet är att det tyvärr inte räcker till i vad jag tänker på när det gäller framtiden. Jag önskar att det skulle räcka för mina framtida beslut. Men jag tror inte det. Men å andra sidan, vem vet vad framtiden har att erbjuda?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar