..... för att kasta in handduken

Jag började blogga för ett antal år sedan som man kan se här i arkivet på sidan av bloggen. Det har varit jättekul med flera som kommenterat inläggen och jag var väldigt aktiv ett tag. Så det började bra och därför vill jag göra något bra idag genom att anlita min äldsta dotter Ebba att spela in och redigera en liten film som kommer här:

 

Jag vill tacka alla läsare för att ni läst och kommenterat under min tid som bloggare. På slutet blev det glesare mellan inläggen och det var väl då jag bestämde mig för att lägga ner det hela. Paus eller helt stopp ... det får visa sig i framtiden. Men i dag har jag tänkt att låta bli att blogga och lägga den tiden på annat.

Vill man veta mer om mig och min familj, får man helt enkelt göra som förr i tiden när telefonerna satt fast i en sladd i väggen med en spiralformad sladd mellan lur och telefon; lyft luren och slå en pling för ett äkta samtal.

Avslutningsvis lägger jag upp en bild våra vinnande barn. De som simmade fortast/drog vinstlotten och kom fram till ägget först och hamnade i vår familj. De har till och med fått medalj för att de är så bra (i gymnastik och friidrott)

  


Slutligen vill jag tacka Ebba för hjälpen med filmning och redigering. DÄR har ni en som kan blogga!












Hennes blogg når ni på http://snorptorpan.bloggplatsen.se/ .

 Ha ett fortsatt bra liv allihopa! Kram på er!

Nu har jag bestämt mig ...

Det har gått många dagar sedan. Flera veckor sedan jag bloggade.
Jag har tänkt ...
Övervägt ...
Bestämt mig för att .....

Wilma sover helst inte själv.

Till den här bilden och rubriken behövs väl ingen mer förklarande text?

Grattis till oss!

Nu har vi köpt våran födelsedagspresent tillsammans. Två högtalare från Sonos. En riktigt trevlig leksak.

Katastrof, tårta och bröd

I morse gick vi upp som vi brukar göra på lördagar. Ebba och Wilma har gympa som startar kl 08:30. 

Idag fick vi lov att ta cyklarna då Felix simskola var förskjuten till senare på förmiddagen/lunchen. Så det blev ett par tre timmar i VGF-hallen som tittande förälder för mig. Tja, jag fick lov att gå ner och prata med mina stora gympatjejer och kommentera deras snygga fristående. 

Wilma och jag cyklade hem vid 11-tiden och hann precis säga hej då till Magnus och Felix som drog iväg till simskolan. 

Trodde de ja!

Det hade tydligen inte förankrats ordentligt, samtalet mellan simskolan och FUB som ordnat simskola för våra barn med funktionshinder. För när de kom till badet så fick de beskedet att det inte skulle bli några fler lektioner. Felix som vaknat tidigt och kommenterat med längtan och glädje att det var simskola, fick placera sig i bilen igen och åka hem utan att ens ha blött lillfingret i någon pöl. 

HUR! räddar man då detta trauma???

Jo, pappa Magnus lovade att de skulle baka en tårta hemma i stället. 

Så det var bara hem och vända. Slänga in badväskan med de torra badbyxorna i, och dra vidare till affären för att inhandla tårtgrejer. 

Sen blev hela familjen tillsammans med Wilmas kompis och Ebbas pojkvän bjudna på fika med tårta. 

Själv hade jag bestämt mig för att sno ihop lite ingredienser.

Geggan i den röda bunken kallade jag för en upphostning, när Ebba undrade vad det var. Nu är hon lite "kräkmagad" av sig och gillar inte riktigt det uttrycket. Men det såg inte ju så aptitligt ut. 

När man rört ihop de torra ingredienserna med upphostningen så blev det en gråaktig gegga som såg ut som .... 

Ja, använd er egen fantasi. 

Huvudsaken är vad det ska bli när allt är färdigt, och DET är jättegott! Ett recept på ett supergott bröd som vi fått av en restaurang. En form av kavring eller något sådant. 

Mums!

"Ring, Resursen, ring!

Sekunderna innan tolvslaget på nyårsafton kan man titta på TV och lyssna på orden:
- Ring, klocka, ring!

För ett par veckor sedan fick jag ett sms av min kära kollega som jag dessutom delar rum med. På jobbet alltså ;) . Där skrev hon:

- Ring, resursen, ring!
- Ring ut det gamla jobbet och ring in det nya!

Vi gick ju och väntade på att vi skulle få beskedet om de ville ha oss eller inte. Ett jobb som vi varit på intervju hos cirka en månad tidigare. De behövde fler sekreterare. Vi hoppades att turen skulle hamna på oss.

Sen kom samtalen vi väntat på.

Det har tagit ett tag att förstå att de ville att vi skulle komma och jobba hos dem. Huvudet har fyllts på med tankar. Ännu mer än vad det rymts tidigare. Det blev så att det svämmade över. Förvirring. Trötthet. Ständig trötthet. Efter beskedet så tillkom en matthet. Kände att luften gick ur mig.

Men jag börjar förstå och börjar komma ikapp nu. Det känns lite konstigt bara. När jag slutar på kirurgen, har jag varit där i ganska exakt 5 år.

Idag när jag stod i köket och lagade mat med musik i bakgrunden, så kom en låt som jag började le åt. Jag lyssnade lite extra på texten. Det kändes som om det blev min låt. Ja, det stämmer nästan om man lyssnar på texten också. Nu ska ju jag inte ut och förändra världen, men jag ska förändra en del av mitt liv. Å andra sidan, vem vet vad jag kommer att förändra i och med att jag kommer ut bland andra kliniker och jobbar? Jag kanske åstadkommer någon förändring som leder till förbättring. Jag kommer ju inte tala om för hela världen att jag finns tillgänglig, utan bara hålla mig inom landstingets regi. Men det känns ändå som om det är en låt som stämmer in hos mig just nu.




Vecka 34 börjar jag alltså jobba som medicinsk sekreterare på resursen!
Underbart!

Det finns förstås en del som känns jobbigt. Det är att lämna de som jag jobbat tillsammans med och kommit så nära. Det kommer att bli väldigt tomt att inte ha det där nära samarbetet längre. Vi blev som en liten familj som tryggt visste vad den ena och den andra gjorde. Alla har litat på att saker och ting blivit gjorda. Det kommer alltid att finnas en del i mig som kommer att sakna den biten. Familjen på jobbet.

Ett erbjudande man inte får missa!

Det händer ju titt som tätt att rabattkuponger trillar in. Vissa känns angelägna att spara för att användas.
Jag vet inte vad man ska säga om den generösa kupong vi fick idag...
5% vid ett köp på ICA. I Borgholm ...

- Hämta pappa, hämta!

När studsmattan monterats efter sin vintervila satte sig Felix där och kastade boll med pappa Magnus som var utanför. Den som är utanför studsmattan får röra på sig en hel del. Runt, runt och ... upp. Allt för att hämta bollen åt Felix.

Tack snälla Ebba!

Igår räddade Ebba mig från ett av många måsten.
Jag hämtade Felix och Wilma efter skolan. Wilma körde min cykel och jag körde Felix i rullstolen. Hem och leta reda på en luftmadrass som Wilma skulle ha med sig till helgens gympaläger med övernattning. Pumpa upp den för att se om den skulle hålla luften under tiden vi åkte till stan för att klippa Felix. Medan vi var på stan så stod alltså Ebba hemma i köket och gjorde kvällsmaten. När Felix blivit nyklippt o snygg så styrde vi bilen mot hemmet. Där konstaterade vi att luftmadrassen höll luften och vi slapp ta en tur till lämplig affär som har luftmadrasser. Phu!
När vi kom in i köket så kunde vi sätta oss vid dukat bord och vi kunde bara andas ut och njuta av Ebbas tacopaj och sallad.
Tack Ebba för hjälpen! Det var jättegott!

Ca 1200 kr och mer plats rikare

Då var årets loppis avklarat. Samma plats och lika folk som vanligt. Magnus släktingar har liksom en mindre träff vid det här loppiset. Lika trevligt som vanligt. Inte nog med att det blev en slant extra i plånboken. Vi har ju även fått lite mer plats hemma. Det som också är bra med det här loppiset i Hedemora, är att man får lämna kvar det man inte vill ha med sig hem vid en plats där Röda korset har en insamling. Så det är betydligt mindre i bilen nu när vi åker hem.
Skönt!

Loppis

I morgon ska vi sälja av diverse ting igen. Precis som för ett år sen. Troligtvis samma plats i lokalen som de andra två åren. Skillnaden i år är att min älskade storasyster är med. Vi ska dela bord. Det här är vår packning. Undrar om Sussi har mer än en kasse ... ?

Musik är bra ibland. . . Eller ganska ofta faktiskt.

Vissa dagar är man så himla pigg och glad. Det spritter i kroppen. Våren är på väg och längtan är enorm. Man sprudlar av positiv energi och man sprider ut sin glädje på andra.

Sen finns det andra dagar.

De tunga. Där det är svårt att sprida den där positiva energin som man egentligen vill göra varje dag. Den energi man har tillgång till de tunga dagarna, går liksom åt att hålla sig själv över ytan. Jag brukar försöka vara tyst de tunga dagarna så att jag inte sprider onödigt negativ energi till andra.

Ok. De som står mig närmast kanske kan få se den där negativa energin sippra ut lite här och där. Men de närmaste personerna vet också att jag kan ha sådana här dagar. Precis lika mycket som att jag känner igen de här dagarna. Vi vet då också att det finns andra bättre dagar. Själv måste jag bara gilla läget och intala mig själv att det snart, .. snart kommer en annan bättre dag.

I går var det en tung dag för mig. Råkade nog sprida lite väl mycket negativ energi. Men det var personer som känner mig "som en öppen bok" som märkte av det mest.

När jag kom hem med axlarna hängandes nedanför midjehöjd, så ställde jag mig i köket för att laga kvällsmat. Jag kände hur tunga axlarna var. Det var som att mungiporna tryckte ner axlarna extra mycket. Men då kände jag att det måste göras något åt det hela.

Jag satte på Ebbas spellista på Wimp där det finns en hel hög av bra musik. Peppande låtar som man hör på radion, som man har på gymnastiktävlingar o s v. Det var nog någon högre makt som hade sett min energi under dagen, för den andra låten som spelades upp i Ebbas lista var en så otroligt passande låt för mig den här dagen:



Det var så skönt att höra just den låten igår. Mungiporna drog upp axlarna på en gång. Det var ett helt klockrent val av denne osynlige vålnad som räddade familjen och mig från mitt nedstämda humör den dagen. Det sköna är att det höll i sig idag.

Sen finns det en annan låt som har sina väl valda ord som kan vara bra att lyssna på. Speciellt i dagsläget när det är lite av ett kaos i huvudet på mig. Ena stunden upp och andra stunden ner i botten. Men om man lyssnar på texten "Tänd ett ljus ... låt aldrig hoppet försvinna ...."



... då känns det ganska skönt i själen igen.

Minnen en si så där 22 år tillbaka.

Idag när vi satt på bussen hem från Uppsala, så susade vi förbi Flogsta. Det område med en massa studentrum där jag bodde för ... *räknar* ... 22-24 år sedan. Jag pluggade ju där mellan '89 - '91. Jösses vad kul jag hade där blandat med en massa plugg och tentaångest. Jag önskar att våra barn gör som Magnus och jag gjort i våra unga liv. Att plugga på annan ort. Det är sååå nyttigt och en värld fylld av upplevelser.

En helg med Magnus

I fredags åkte vi, jag & Magnus, till uppsala. Planen var att umgås utan krav på något alls. Farmor & farfar bar inbokade och hämtade Felix och Wilma på skolan.
Väl i Uppsala så gick vi ut för att leta reda på något enbart att ta med till hotellrummet. Vi ville bara slappa. Det blev inte så.
Vi hamnade på en pub där vi åt och drack var sin öl.
På lördagen efter 9,5 timmars sömn så blev det lite shopping och fika innan vi tog en eftermiddagslur på hotellet. Kvällsmaten intogs på Magnussons restaurang. Allt var perfekt förutom räkmackan vi tog som s k varmrätt. Den liknade mer en smörgåstårta. Men både förrätt och efterrätt tillsammans med en personal som var jättebra, så kunde man bortse från räkmackan.
Nu sitter vi i solen och väntar på bussen hem. Hem till la familja.
En underbar helg!

Min speciella dag!

På min egen 44:e dag så vaknar jag av min väckarklocka. Znoozar några gånger innan jag går ner i köket. Fixar filen och kaffet. Sätter mig mitt emot Magnus. Tar den ena delen av VLT. Öppnar tidningen och börjar läsa. Äter samtidigt min fil. Precis som alla andra mornar.
Magnus mobil larmar. Han går och stänger av den. Kommer tillbaka och säger: - Gissa vad den larmade om? - Ja, grattis då, sa min älskade Magnus där vi satt och gjorde oss mätta innan det var dags att plocka upp barnen inför skolan.
Nöjd över att ha blivit ihågkommen äter jag vidare.

Riktigt så illa är det inte!

Jag och Magnus är nämligen sjuka i feber och har varit det sedan i måndags. Det var i måndags när Magnus tänkte åka till stan och fixa lite grejer - med feber i kroppen - som jag sa ifrån och tyckte att vi kan vara friska när vi firar mig.

Så min dag tillbringas i sängen med en bok som är så underbart skriven. Det handlar om att en familj får ett barn. Ett Sådant Barn. Som redan från första minutrarna i livet har placerats in i ett sidospår jämfört med det normala barnet. Jag känner igen mig sååå mycket i en hel del även om vi har väldigt olika barn. Ja, olika även om både deras och vårt ena barn har Downs syndrom. Jag lovar att man kan vara olika trots samma kromosomantal.

Jag rekommenderar verkligen ALLA att läsa den. Det är mycket man skrattar åt i hennes val av ord. Hon berättar om deras start på BB och långt därefter, så fantastiskt bra. Jag nickar och känner igen mycket av det hon berättar även om vi är mil ifrån att ha fått samma start som dem. De som inte lever med någon person med funktionshinder kanske kan få sig en vettig tankeställare i hur man beter sig när man träffar personer och familjer som lever i detta av samhället skapat sidospår.

Klicka HÄR för att komma till sidan där boken kan köpas. Fungerar inte länken, så kan man googla på bokens titel tillsammans med författaren Stina Gidlöf.

Med tanke på att jag nyss mätte 39 grader på örontempen så lär jag hinna läsa ut boken dessa dagar.

Jag passar även på att tacka Stina här för underbar läsning. 

Lilla H på västkusten

Jag är med i en sluten sida på Facebook där föräldrar snackar om allt och lite till. Föräldrar som har barn med Downs syndrom.

Där finns en mamma som är så bra på att blogga och berätta om känslor hit och dit. Det har frågats och tillåtits att länka till hennes blogg. Mycket tänkvärt för allmänheten. Speciellt för dem som inte har någon person med funktionshinder/nedsättning/begränsning ... kalla det för vad du vill .... i sin familj.

Läs speciellt inläggen som är daterade den 2 och 3 april. Något att tänka på för just er som inte har något barn som har det "lilla extra" som gör att man anser att barnet är annorlunda.

Klicka på länken och läs hennes inlägg:
Liten H

För den delen.
Vem är annorlunda och vem är normal?
Vem ser annorlunda ut och vem ser normal ut?
Vem bestämmer vad som är normalt och vad som är onormalt?  Var går gränsen?

Vet du svaret på alla dessa frågor? Kan du då tala om var mallen för en normal människa är!

21 mars = Internationella Down syndromdagen

Då var det dags igen! Dagen "D" för Down-dagen.

Den 21 mars = 21/3 = trisomi 21 = 3 st kromosom nr 21.

Jag tycker om att backa tiden och läsa dikten som är så fin och berättar om den där resan man ska göra tillsammans med den man älskar och som man vill upptäcka Italien tillsammans med.

Å vilken resa vi har gjort! Helt underbar resa där vi fått tre perfekta barn tillsammans, Magnus och jag. Vi har verkligen fått se och lära oss massor som vi inte trodde att vi skulle få lära oss i och med att vi bokade tre turer till Italien. Det ingick liksom en resa till Holland där i mitten av alltihopa. Tre resor fyllda av kärlek.

Men tyvärr också en resa fylld med fördomar från sådana som inte varit i Holland och som inte verkar acceptera holländare. Sådana som "tycker synd om" holländare och deras familjer.

Då är det tur att man har en familj och folk som man gillar och som accepterar Holland, som man kan träffa och njuta av livet tillsammans med. För är det något vi är berikade med, så är det ett liv fyllt av glädje och värme.

Låter det konstigt det jag skriver? Läs dikten så förstår du nog våra resor bättre.

Välkommen till Holland en dikt av Emily Perl Kingsley

Jag blir ofta ombedd att beskriva hur det känns att leva med ett barn med funktionshinder - att försöka hjälpa människor som inte har gjort denna unika erfarenhet att förstå, att föreställa sig hur det skulle kännas. Det är så här... När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semesterresa - till Italien. Du köper en bunt guideböcker och lägger upp en underbar rutt: Colosseum. Michelangelos David. Gondolerna i Venedig. Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är väldigt spännande. Efter månader av ivrig förväntan kommer äntligen den stora dagen. Du packar väskorna och ger dig iväg. Flera timmar senare landar planet. Flygvärdinnan kommer in och säger: "Välkommen till Holland." "Holland?!?" säger du. "Vad menar du med Holland?? Jag bokade en resa till Italien! Jag skulle vara i Italien. Hela mitt liv har jag drömt om att åka till Italien! "Men flygrutten har ändrats. De har landat i Holland och där får du stanna. Det väsentliga här är följande: De har inte tagit dig till en förfärlig, vidrig, snuskig plats, full av farsoter, hungersnöd och sjukdomar. Det är bara en annorlunda plats. Så du får bege dig ut och köpa nya guideböcker. Och du får lära dig ett helt nytt språk. Och du kommer att möta en helt ny folkgrupp som du egentligen aldrig skulle ha mött. Det är bara en annorlunda plats. Det är lägre tempo än i Italien, mindre tjusigt än i Italien. Men efter att du varit där ett tag tar du ett djupt andetag, ser dig omkring... och upptäcker att Holland har väderkvarnar... Holland har tulpaner. Holland har till och med verk av Rembrandt. Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien... Alla skryter de om vilken härlig tid de hade där. Och i resten av ditt liv kommer du att säga "Ja, det var dit jag skulle ha åkt. Det var vad jag hade planerat". Men! Om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du aldrig kom till Italien, kommer du aldrig att kunna glädjas åt det mycket speciella, det väldigt härliga... med Holland.

Det är faktiskt en sak som jag tagit bort ur den här texten här ovanför. Det stod något som jag tolkade som att man var ledsen över sitt barn som var fött i Holland. Men där känner jag inte alls igen mig. Så jag tog mig friheten att redigera texten så att den känns bra för mig.

När man läst detta ska man lyssna på texten och titta på detta bildspel så blir hjärtat så varmt så varmt ...




 Ha nu en jättebra dag allihopa!

Guld i hopp!

Kl 09:50 satte vi oss på bussen som skulle ta oss till Stockholm. Det var Wilma som skulle tävla med sin grupp "mixtruppen" där. Tack och lov så var det bokat buss så att man slapp köra i Stockholm. En lördag dessutom.

Det blev många timmars väntan innan truppen fick kliva in på golvet och visa vad de kunde.
De var så klart jätteduktiga! Många olika åldrar blev det den här gången. Skulle tippa på att det rörde sig mellan 7 och 15 år bland de som var med och tävlade. Totalt 20 lag var med här.

När det blev dags för prisutdelningen så ökade pulsen igen. Eftersom det var så många äldre och duktiga så hade man liksom förberett sig på en tävling utan medalj. Trean ropades upp. Minns inte vilket lag. Sen informerades det att det var två guldmedaljörer i hopp. Dels de äldre duktiga tjejerna från Visby vilka vi hade räknat med, dels Västerås gymnastikförening lag Mixtruppen!

Shit!

Det tog ett tag innan vi fattade att de skulle få en guldmedalj runt halsen snart. Sen kom skriket från föräldrarna på läktaren. Tårarna kom när jag såg dem komma fram för att ta emot sitt pris. Wilma syntes inte till ...  Där kom hon. I famnen på en av tränarna full med tårar hon med. Hon hade inte gjort illa sig. Hon var överlycklig!

Klockan 8 på kvällen kom vi hem och nu ska Wilma få drömma om dagens härliga tävling.

Nu har jag kollat resultatlistan på Hammarbys hemsida och det visar sig att de var 0,05 poäng från en bronsmedalj i tumbling (matta). 

Shit, en gång till!

Felix delar med sig av sitt hjärta

När vi satt och väntade på de sista poängen i melodifestivalen så låg Felix med sitt huvud i mitt knä. Han var jättetrött och lite ledsen för att han inte fick titta på film i pappas mobil där vi satt vid tv:n. När Magnus tog den ledsna Felix så lämnade han kvar en bit av sitt hjärta hos mig. Ett fuktigt hjärta på mitt byxben.<3

Published with Blogger-droid v2.0.9

Felix betyg av dagens kvällsmat.

Det hör ju till vanligheten att man får höra sanningen från barnen när de kommer till matbordet.

- Åh vad gott!
- Det här tycker inte jag om!
- Jag vill inte ha! 

I kväll när Felix kom till bordet så tittade han på ugnspannkakan och sa:

- Ska inte kräkas!

Tydligare än så är det väl svårt att vara. Mycket riktigt så passade inte kvällsmaten honom utan han höll sig till smörgås och bacon. Magnus lyckades få i honom ett par bitar av pannkakan, men det var allt.

Published with Blogger-droid v2.0.9

Mjölksyra i tränad kropp.

En helt perfekt dag vid Romme Alpin tillsammans. Det var bara resten av familjen som saknades (Ebba & Felix).
Vi kom dit kvart över 8. Lite folk var där. Till en början var det lite mulet, med vid halv 10-tiden kom solen. Lagom mycket folk i backen. Vi provade många backar. På eftermiddagen kom det några regnstänk! Då tänkte vi att det bara skulle bli ett åk till. Men i liften upp så kom solen tillbaka, så det blev ett extra åk mot vad vi tänkt. Sen skakade benen så mycket att jag kände min begränsning och gav upp.
Nu känner jag att det inte bara är benen som är möra. Det känns i hela kroppen att den gjort något som inte tillhör den dagligen egentligen obefintliga träningen.
Nu kände jag ju förstås redan i morse av att kroppen var lite öm. Det kommer nog av min vurpa jag gjorde när vi åkte skridskor i går kväll, Wilma, Ebba och jag. Jag hann bara sätta skridskorna på isen innan benen for undan på ett kick. Tjoff! Så låg jag där med Ebba och Wilma som kom farande mot mig med skräck i ögonen. De hade rätt när de sa att jag också måste ha hjälm. Tyvärr hade jag ingen, så jag fortsatte lite försiktigt som Bambi på hal is. Jag klarade huvudet i alla fall i det första fallet.
Nu vill jag bara tillbaka till Avesta till våra andra barn så jag får gosa lite. Men jag tror de får komma till mig i soffan för att gosa.
Tur att jag har semester i morgon också. Tror inte jag kommer kunna röra mina fötter i morgon. Med andra ord så skulle jag inte kunna flytta foten från den s k gaspedalen som används när jag jobbar.

Published with Blogger-droid v2.0.9

Lunch på Toppstugan

Magnus, Wilma och jag är i Romme och åker skidor. Kl 11 skrek magen så vi tog oss upp till Toppstugan och ska nu inmundiga en rejäl lunch innan vi far ner igen.

Published with Blogger-droid v2.0.9

Snart ... snart!

Tog en promenad hem efter jobbet idag. Igen. Det är sååå skönt att gå den här timmen. Idag tog jag det lugnt. Ingen träning. Bara en promenad fylld av luft, sol, snö ... och en del avgaser tyvärr.

När man går så här och njuter så måste man titta sig omkring och se vad man har omkring sig. Njuta av det man ser. Jag fick se hur våren tittade fram. Att snön hade smält fram en del av gräset.

Det var 100% njutning på vägen hem. Massor av tid att tänka på. Jag riktigt kände hur D-vitaminerna sögs in i porerna. Hoppas på mer sol den här veckan.

Published with Blogger-droid v2.0.9

Hundar, kräftor och melodifestivalen

Dagen började med ett trevligt möte med grannen som fått vänta på att bli bjuden på kaffe i ett par år. Men nu blev det av. Äntligen.

Sen blev det besök till min pappa där barnen fick passa på att gosa med lite pälsdjur.

Hem för lite kvällsmat vilken bestod av ett blandat utbud. Plockmat som vi kallar det; köttbullar, prinskorv, Ebbas potatis, baguette, mozarella och ... kräftor! Efter maten var det enkel väg till soffan och melodifestivalen. Felix valde dock den enkla vägen till sängen redan efter maten. Tvärtrött. 

Published with Blogger-droid v2.0.9

Aktiv Felix

Det vaknade en piggare son idag. Började förstås med lite halvbra frukost. Men efter en hel del tjat och gnat så fick han i sig tillräckligt.

Sen var han redo för Pyssel med en massa bra finmotorik. Clownen blev färdig till slut, och sen blev det till att färglägga det jag åstadkom på hans ritpapper. Han är riktigt duktig och noggran med pennorna!

Nu är han redo för nya utmaningar i skolan. Frisk nog att fixa både ute och inne.

Published with Blogger-droid v2.0.9

Inte alltid som man tänkt och planerat

Den här helgen hade vi planer på att vi, Magnus och jag skulle kunna få umgås på tu man hand. Hade bokat bord på restaurang. Planerat sovmorgon på lördagen. Men det var vad vi trodde och hade planerat för. 

Så blev det inte. 

Hur som helst måste jag bara visa att de fina tulpanerna jag och Magnus njöt av på morgonen på alla hjärtans dag, faktiskt är riktigt fina om man går nära och tittar på dem. 

På kvällen när jag satt och väntade på att de skulle anlända hemmet efter en dag på skola och jobb, så kom de till slut, Wilma och Magnus, med en bukett till mig på alla hjärtans dag. Blommor som levde och luktade gott! 

Mitt minne räckte dock inte ända fram den dagen med tanke på att jag själv totalt hade glömt bort att jag handlat åt Magnus. Det såg jag inte förrän på kvällen när jag satt i Ebbas rum och såg det röda paketet ligga i hennes garderob. Då trillade minnet på plats att det låg två T-shirtar som inhandlats till Magnus. De fick dock vänta till dagen därpå när barnen kunde få vara vakna och ge pappa en present. Minnet är inte vad det borde vara om man säger så. 

Felix har varit tyngd av feber här några dagar. Feber och ont i halsen = minimalt matintag. Dock fanns en vilja att klippa pappas hår. Så efter en dos Ipren så var han redo att gå lös på busken på pappas huvud. Tur att jag fanns nära till hands med tanke på att orken inte räckte till hela huvudet. 

I fredags vinkade vi av Ebba som åkte på konfirmationsläger. Wilma och Felix skulle ha blivit skjutsade till farmor och farfar medan jag och Magnus skulle umgås. 

Nu blev det ändrade planer, och det betyder ju inte att det var negativt och tråkigt för det. 

Wilma och jag åkte till Erikslund och hade det mysigt tillsammans när vi lunchade med var sin bakad potatis. Innan det hade vi trängts på Usport och Picabo. Trängseln var mer när vi satt i bilen än inne på affärerna. Det är galet i trafiken på Erikslund om man säger så. Men men, det blev en stund där bara jag och Wilma kunde vara tillsammans. 

I morse var jag på jobbet kl 07:30 vilket var planerat sedan tidigare. Jag fick sällskap av en kollega, så det blir ju lite trevligare då. Vi var "klara" kl 13:30 så då tog bilen mig hem till familjen igen. Efter en stund med slutna ögon i soffan, blev det tid för lite spel med Wilma och sen legobygge med Felix. Ett bygge som han fick i julklapp. Med lite stöd så fixade han det riktigt riktigt bra! En perfekt storlek på legobygge för Felix i dagsläget. Nu är han ju inte 100% frisk än, så orken tröt lite emellanåt. Men han fixade det riktigt bra. Imponerad mamma satt bredvid och hjälpte till med det svåraste. 

Det blir en till dag i hemmet för Felix i morgon. Han får inte i sig särskilt mycket i matväg oavsett om man bjuder på kinamat, yoghurt eller glass. Efter någon tugga så är han "mätt" enligt honom. Så om han ska orka en dag i skolan där man ska vara skärpt inne och aktiv ute, så krävs det att man kan tanka honom med föda och fylla på energidepåerna hos honom.