Visst var det förra måndagen jag klädde på mig igelkottaskinnet och cyklade till Hjälpmedelscentralen...? Skit det samma. Jag skulle i alla fall dit på morgonen för att träffa arbetsterapeuten och en kvinna som jobbar på hjälpmedelscentralen. Jag skulle ju få en instruktion så att jag fick se hur krånglig "Sigvart" var. Tavlan med tidslampor heter så.
Jag var där först och passade på att titta på andra hjälpmedel. Fann några fler saker att ta upp om att få låna. Kvinnan från hjälpmedelscentralen anlände efter en kort stund. Hon höll med i alla mina planer då jag berättade hur vi hade tänkt använda Sigvart.
Arbetsterapeuten anläde sedan därefter. En känsla av "hård person" fick jag när jag träffade henne. Vi har bytt arbetsterapeut, så det var första gången jag träffade henne. Trevlig, men bestämd. Igelkottaskinnet var på. Jag lät munlädret flöda och berättade mina/våra tankar till hur Sigvart skulle användas och hur vi gör i dag. Sen fick vi instruktionen på den krångliga tavlan.
Den har två knappar. Den ena ställer man in tiden och den andra ställer man in larmet.
Behöver jag säga mer? Krånglig?
Suck.
Kvinnan som jobbade på hjälpmedelscentralen hade räknat med att jag skulle ta med mig tavlan på en gång, medan arbetsterapeuten frågade om det var meningen att jag skulle få den på en gång. Jag anade pengar... pengar ... pengar i hennes tankar. Synd att döma folk så där på en gång. Men det blir lätt så när man får vara Felix röst, advokat, talesman... m m.
När jag sedan tog upp de andra sakerna som jag tyckte skulle behövas, såg jag dollartecknena igen. Jag var med andra ord en jobbig och krävande förälder. Tyvärr är det lätt att känna att det blir så.
Så jag fick alltså med mig tavlan på en gång!!!
I går sattes den upp på den tänkta platsen i hallen. Då ser Felix den från matbordet, från trappen när han kommer ner direkt på morgonen. Jag fick den här materialtillverkningssuget igen. Jag hade ju en släng av det suget för flera år sedan då jag gjorde en massa saker i språkutvecklingssyfte. Nu var det dags igen. Det är lika bindande att tillverka material som att blogga. Kan jämföras med ett spelberoende. Man sugs till datorn och vill göra mer och mer och mer.
Här är resultatet i alla fall.
Röda lampor lyser på dagen. En lampa är 15 minuter. Sen slocknar lampa efter lampa under hela dygnet. Jag har ställt in att den ska larma när det är dags att göra sig i ordning då taxin kommer på morgonen, när det är dags att äta kvällsmat och när det är dags att borsta tänderna inför kvällen. Larmet är ett lagom högt pip som låter i 15 sekunder.
När natten kliver på så är det blåa lampor. Skulle Felix vakna och gå ner (gu' bevare mig) så ska vi lära honom att det är sovdags när det lyser blått. Jag hoppas verkligen att vi aldrig ska behöva visa honom det.
Nu ska jag bara fixa och laminera dagarna med respektive färg som vi kan ha på tavlan. Felix tittar gärna på tavlan och ville titta extra på taxin som finns på bild högst upp i morgonrutinerna.
Nu får vi se om det är något för Felix. Om inte, så har vi ialla fall provat. Men det är Felix som får bevisa att den inte behövs. Inte en normalstörd vuxen som inte vet hur Felix tänker. Det är så vi måste tänka i allt egentligen. Man utgår från att han KAN tills han bevisar motsatsen efter ett tags tragglande.
Mycket babbel blir det här på bloggen, men det är väl det en blogg är till för.
3 kommentarer:
Vad bra den verkar vara.
En fråga: Hur stor är tavlan?
/Lena
Vilken underbar tavla och vilket perfekt hjälpmedel! Skönt att du slapp tjata alltför mycket för att få ta' med den hem. Jag tror att tavlan är superbra för Felix. Tror för övrigt att tavlan är toppen för alla barn. Tydlighet när det gäller rutiner, tidsbegrepp och förberedelser kan aldrig skada...
Ps. Nu ska jag ta' fram frystejp och penna... :)
Ser ju fantastiskt bra ut. Den ska vi nog fundera på här hemma också snart! Rapportera gärna mer om hur det går!
Skicka en kommentar