Bilder bilder bilder och känsliga bilder

Dagens enormt svårlagade lunch blev med avancerad kokkonst:

Potatisbullar och lingonsylt.

Ibland undrar jag om de är enormt sega då mina barn genast ropar:

-Kan du skära?

Idag var Felix först vid bordet och jag sa åt honom att han skulle skära.

-Tan inte, sa han.
-Det kan du visst, sa jag och satte gaffel och kniv i handen på honom och avlägsnade mig snabbt.

När han är färdig så lägger han ifrån sig besticken och sträcker armarna upp i luften och säger med ett leende ansikte:

-Tunde! (Kunde)

Hur många gånger om dagen säger han inte: Tan inte! och hur många gånger hjälper vi honom?
Det är nog mera "skälper" honom i vissa fall. Å andra sidan är han ju så smart så att han kör med oss. Det är jag säker på.

Sen bar det av till Upp och Ner-gympan. Idag fick vi med oss Ebba också. Hon brukar ibland vilja vara hemma. Kan ju vara ganska lugnt och skönt att ha ett tyst hus för sig själv.

Men idag ville hon följa med och det var ju tur. För hon fick ju öva lite själv - utan att jag var där och påpekade vad som var rätt eller fel....

Wilma är ju alltid med då hennes gympa börjar innan Felix gympa är slut. Så Wilma har cirka 50 minuters uppvärmning på denna gympa innan hon blir skjutsad till hennes gympa.

Har man inte starka ben så får man väl annat till sin fördel - i detta fall är det armstyrka som inte går att ta miste på. Felix tar tag i ringarna och häver sig upp. Sen sätter jag handen under rumpan för att han ska hänga kvar så länge han kan. Jag bär honom alltså inte med en hand här.

Som sagt så har han ju inte så starka ben som säkert ingen INTE vet vid det här laget. Detta är ju för att knäna inte ligger där de ska ligga. Trots två operationer.

Vid den senaste operationen så fick han ju infektion i ena knät efteråt, vilket kan ha bidragit till att läkningen sket sig - på smutsig svenska. Så väl i operationsärret som innuti knät.

Höger knä har alltså packat ihop som om det inte var opererat. Det ligger konstant på utsidan av benet. Knäskålen dras utåt av alla senor och jox där inne. Vänster är ok, men han kan lägga knät ur led där med.

Så vid återbesöket i Uppsala "gav doktorn upp" om att vilja finjustera ledkapslarna längre så som han har gjort. Första operationen höll ju i cirka ett år, men den här andra operationen höll ju inte ens i tre månader. Felix är dessutom enormt kobent, så underbenen är jättemycket vinklade utåt.

Så det som är nu är att han ska röntgas för att doktorn ska se om hans teori skulle kunna fungera, eller hur de ska göra.

Teori 1:

Stoppa tillväxten i underbenet med hjälp av metalplattor som skruvas fast vid tillväxtzonen på ena sidan av underbenet. Detta ska förhoppningsvis få benet att växa till sig så att han inte har den enorma kobentheten. På detta sätt ska knäskålen ligga bättre - tror jag han menade.

Teori 2:

Såga av underbenet och fixera det rätt vad gäller kobentheten.

Här kändes det som om jag inte riktigt hängde med på hur det hela skulle gå till. Men det har säkert med att göra vad han sa att han skulle göra: Såga av benet.

Så som det är idag så har han ju sina knästöd som inte fungerar. De halkar ner. Flera gånger om dagen så tittar man om man ser knäskålen i hålet - näpp. Oftast så är det platt = knäskålen ligger åt sidan som det är på den här bilden. Det syns inte, men det är iallafall tomt på knäskål där den borde ligga.

Sen tar vi av knästödet och kan med hjälp hålla knäskålen på plats medan jag tar kort.

Men så fort man släpper så:

....ligger knäskålen på utsidan.

Så länge det är så här så kommer han aldrig att kunna springa. Vilket förstås gör honom till en mindre snabb rymmare. Men jag skulle nog hellre se honom som en snabb rymmare......

Hur som helst har Felix inte ont. Så länge han är glad och är så där härlig som han bara kan vara med sin kärlek och envishet, med sådana där underbara humörsvängningar som kan få förädrarna få många grå hår, då känns det bara bra och att man kan njuta av honom som han är. För han är ju full av liv med en lite lägre hastighet bara.