Ebba går ju i 4:an (hua vad fort tiden går nu!) och fick här för ett tag sedan hem en lapp om att de ska göra PRAO förslagsvis hos sina föräldrar.
Magnus har nyss börjat nytt jobb och jag sitter med lurar i öronen och skriver på datorn. Inga höjdarplatser direkt.
Ebba hade ett eget förslag: I Felix klass.
Mammahjärtat bultade av kärlek, värme, ........ åh, vad jag letar ord som beskriver det jag kände.
Idag var hon alltså där. På särskolan. I Felix klass.
Hon fick sällskap av grannen som är lärare. Felix hade tagit taxin dit tidigare.
Just idag blev det ett ärende till skolan. Felix behövde tas till doktorn då ena operationsärret har blivit infekterat - igen.
När jag kommer utanför skolans fönster så ser jag Ebba vara med en tjej i klassen. Jag fick se dem "live" i leken. Ebba log och såg ut att njuta. Hon var alltså inte bara med Felix utan med alla barnen.
Mammahjärtat pulserade febrilt av känslor när jag såg detta. Det är något speciellt jag känner. Jag vet inte om jag kan få fram vad jag menar, men strunt det samma. Jag blir bara så glad - superglad när jag tänker på det jag fick se idag.
Ebba har ju ett enormt syskonhjärta till Felix och det var kul att se hur hon var med andra som har något funktionshinder.
Hon har självklart ett härligt syskonhjärta till Wilma också. Men dessa två unga kvinnor kan vara som hund och katt. Väldigt ofta dessutom! Den konflikten blir det aldrig mellan Felix och hans systrar. Än, kanske man ska gardera sig med.
4 kommentarer:
Så härligt! Klart du ska vara stolt och det måste Felix oxå ha varit som hade storasyrran med sig hela dagen, WOW!!
Kram
ps, du har en utmärkelse att hämta!
va roligt att hon ville vara i felix klass! Härligt med syskonkärlek! Jag förstår!!!
Tråkigt med felix knän...
Inte visste jag att Magnus också jobbar som läkarsekreterare.... :o)
Förstår att det känns i hjärtat! Har själv funderat kring hur det kommer att bli i framtiden och om syskonen kommer att stå upp för varandra för de olika individer de är. Jag tror och hoppas det även om det förmodligen kommer att krävas en god självkänsla och även styrka ibland. Det viktigaste är nog att känslan är införlivad hos dem själva och att den inte finns där för att de känner krav på sig utifrån. Din dotter gjorde ju ett val utifrån sig själv och vad hon ville och det måste ju kännas helt fantastiskt!
(Jag måste försöka sluta tänka så mycket på framtiden, men det är svårt. Bättre att passa på att njuta av nuet!)
Suzy!
Jag tänker också på framtiden med våra barn. Kanske inte lika mycket som tidigare. Men visst finns det stunder som man ägnar sig lite tankar om hur det kommer att bli. Låt tankarna komma. Det har säkert sin mening med det.
Ylva!
Magnus som läkarsekreterare - jo tjena, vilken syn! Ha ha. Här blir man ju alldeles nervös när man hör honom slå, och då menar jag SLÅ, på tangenterna med höger och vänster pekfinger. Nä, han får hålla sig där han är bra på sitt arbete
Skicka en kommentar