... kan få många fördomar att sätta fart i huvudet på folk.
Folk som inte har så mycket erfarenhet av att leva tillsammans med, eller nära en person som har någon form av funktionsnedsättning.
Jag tog texten från cp-mamman som också har lagt ut texten på sin blogg. Det är en hel del tänkvärda saker som kan vara bra att tänka på och ta till sig när man hör ordet "utvecklingsstörd".
Till saken är den att jag faktiskt känner av sådant hos vissa personer när man pratar om min Felix eller om andra personer med Downs syndrom. Det är så himla lätt att placera in en person i ett fack, bara för att man har en kromosom extra av nr 21. Trisomi 21 som det faktiskt heter. Fint va!
Omsorgska
Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte ha ett hem, utan en LSS insats
Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte vara en hyresgäst, utan en boende
Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte ha ett arbete, utan en daglig verksamhet
Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte ta ledigt från jobbet, utan ha en hemmadag
Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte bli upprörd över att behandlas på ett kränkande sätt, utan aggressivitet ingår i min handikappbild
Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte enträget försöka bli förstådd, utan jag skulle ha fastnat i ett negativt beteende
Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte vara energisk, utan överaktiv
Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle inte mina föräldrar älska mig, utan överbeskydda mig
Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte besluta mig för något, utan få för mig något
Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte vara orolig och ledsen, utan stökig
Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte spontant ändra vad jag vill göra, utan bryta en överenskommelse (t.ex. i form av en individuell plan)
Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte ha sexuella behov, utan problem med det sexuella
Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte vara kunnig och kompetent, utan habiliterbar
Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte bidra till andras välfärd, utan vara en omsorgstagare
Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte vara en kreativ individualist, utan ha problem med gruppanpassning
Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inta vara uttråkad, utan ha dålig koncentrationsförmåga
Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte åka buss, utan bussträna
Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte tycka om Kalle och Eva, utan vara för beroende av personalen
Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte vara en unik individ, utan en brukare
Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte ha kul med mina vänner, utan ha social träning
Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte vara ung eller gammal, kvinna eller man, utan just utvecklingsstörd
Om jag skulle kallas utvecklingsstörd
skulle jag inte ta avstånd från denna enda grupptillhörighet, utan ha dålig handikappinsikt.
Av Karin Barron
Så vad ska man säga om den här grabben i gungan?
Är det den blivande brukaren som busstränar på väg till skolan varje morgon för att ha social träning med sina klasskamrater?
Eller är det Felix snart 7 år som åker skolskjuts till sin skola för att lära sig läsa, skriva och ha kul med sina klasskompisar?
Jag är inte överbeskyddande.
Jag älskar min Felix så att hjärtat kan slå pikerad volt med helskruv.
FELIX är inte jobbig på något sätt bara för att han är berikad med en extra go charmkromosom nr 21. Det är omgivningens alla fördomar som är det tyngsta med att vara förälder till barn med det lilla extra.
3 kommentarer:
Du är klok du! Bra tänkvärd text!
Å han på gungan är en riktig gobit och ingen brukar som tränar på att åka buss!
KRAM
brukare...
Ja du! Vad ska man säga, som du inte redan sagt? Det där med omgivingen och alla fördomar. Måste tyvärr erkänna att jag oxå haft fördomar, vilket jag ärligt skäms för idag. Tack vare min dotter har jag lärt mig se på ALLA personer omkring mig med helt andra ögon och jag kan säga att mitt liv berikats på många sätt. Min dotter är inte ens ett år och jag känner nog att det är just omgivingens bemötande som är allmänt "drygt". Hur går det för LILLA Thuwa? Vad skönt att hon ÄNTLIGEN sitter! Osv. Det är ingen som frågar eller berömer på samma sätt om hennen tvillingsyster. Där är det inte lilla och äntligen! Hon bara är. Önskar frågorna kunde vara enkla kring alla mina barn. När Thuwa är 20 kommer hon förhoppningsvis kunna, krypa, gå, klappa händerna, kommunicera osv och det är väl ändå det som är det viktiga? Inte när utvecklingen sker utan att den gör det utifrån hennes förutsättningar och att hon är harmonisk. Blir trött på den där "tycka synd om"-känslan jag får när jag möter många i min omgivning. Jag har tre fantastiska barn och vill inte bli bemött utifrån något annat!
Tack Carina för dina tänkvärda ord! Har kopierat och mailat några av mina kontakter och tror att många tankar kommer att födas hos dem...
Skicka en kommentar