Koncentrationen for i botten i dag. Det började bra. En hygglig start på morgonen och jag var peppad trots att jag visste att vi var mindre än halv bemanning på jobbet.
Sen bara brakade skiten loss. Det var den värsta dagen på jobbet någonsin. Bråttomsaker fanns överallt. Mottagningarna samlas på hög. Rörigt är bara första bokstaven i förnamnet.
Signalerna kom sakteliga under dagen. Signalerna som får mig att bli rädd för mig själv. Jag vet inte vad jag gör. Jag har ingen koll. Mycket riktigt så hände det en sak som inte får hända. Så jag ska anmäla mig själv. Precis som jag anmäler andra när andra gör fel. Det måste ju fram.
Väl hemma så såg Magnus på mig att det inte stod rätt till. Jag blir liksom handlingsförlamad när jag gasar utan att bromsa. Så det jag hade plockat fram, plockades undan igen. Sen tog han över matlagningen. Armar och ben kändes som om jag hade känselbortfall.
Tur att man kan gotta sig i tanken i att vi är ett par som försöker muntra upp varandra i alla fall. Funderade starkt på att sjukskriva mig med anledning av att Magnus fått nageltrång och behöver stöd från sin sambo. Undrar vad de skulle säga då - de få stackare som sitter och bankar huvudet i väggen och slår med hammaren på tangentbordet på mitt jobb.
Nu håller vi de tummar vi har att de som finns på arbetsplatsen håller sig vid sina sinnes fulla bruk så att kliniken överlever. För det gör den bannemig inte utan sina sekreterare.
1 kommentar:
Hej du glada , ibland måste man bromsa fast det egentligen inte ska gå...enligt alla andra. Jag tyckte att det skönt att träna med tjejerna gissa om man laddar batterierna...och att träffa dig..ta hand om dig för du är en viktig person för din omgivning,...
Kram den vimsiga lilla bossen på HB...Kram Christine
Skicka en kommentar