Det känns som om jag inte är på blogg-topp-humör för tillfället.
Synd. För egentligen tycker jag att det är kul.
Vad gör jag då?
Jo, häckar framför datorn... Gympan har börjat ... Latar mig ...
Tja, jag ÄR mest. Så jag får väl vänta på den där inspirationen tills den knackar på dörren.
I går när jag gick min natti-natti-runda bland våra sovande barn så hittar man en skön bild.
Felix har en trygg vän i sängen att luta sig mot. En vän som inte säger nej i onödan. En vän som ställer upp i alla väder oavsett tid på dygnet.
Det är hans stora hund som han fick när han fyllde 8 år. Hunden som blivit friserad - snaggad och tatuerad med turkos tuschpenna på hela magen...
I dag när jag hämtade Felix och Wilma så tänkte jag testa Felix.
Jag hade rullstol och pulka med mig. Gick in på skolan och pratade med Felix. Jag sa att han skulle gå själv till Wilma - inomhus - så skulle jag gå ute och ta med mig rullstol och pulka för att sedan sammanstråla i Wilmas klassrum som ligger en bit bort i skolan. De går liksom i varsitt hörn av skolan.
När jag kom fram till Wilma så sa lärarna att han var inne i klassrummet tillsammans med sin lillasyster och hennes kompisar.
Japp. Han fixade det.
Det handlar inte om långa avstånd, men jag har aldrig testat att låta honom gå iväg utan mig eller utan någon alls över huvud taget så att säga. Det kan ju finnas intressanta rum och människor på vägen som kanske skulle fånga hans intresse. Vad vet jag.
När vi kom hem ville han spela dator. Han spelar ett Alfonsspel där han kastar bullar i huvudet på "kusinerna" och gör olika tårtor med Milla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar