Tårar, glädje, sorg, många känslor idag.

**************************************************************

Idag viskade jag i rosen

-Sov gott Lasse!

innan jag lade rosen på kistan tillsammans med alla andra vackra blommor.

Tårarna kan inte hejdas. Från det att man klev in i Barkarö kyrka och hör den stilla musiken, ser kistan med alla vackra blommor så minns man tiden då Lasse levde. Det lilla vi träffades. Men vi har setts vid kalas och julaftnar, så det känns ändå som om man är släkt på något sätt. Så vackert men samtidigt så ont - i hjärtat. Man ska ju minnas honom hur han var, och det gör jag ju. Men nu saknas han. Jag undrar om han träffar min farmor. Hoppas det.

************************************************

Jag har sett och hört att det har varit ett bra program på P3.

Det handlar om en 20-årig kille som berättar om sig och sin bror som är 6 år yngre. Hur det är att ha en bror som har Downs syndrom. Hur folk runt omkring kommenterat och hur han svarat med mycket mera.

Varför inte strunta i tv'n och tvätten och ta dig tid att lyssna på detta som håller på i cirka 50 minuter inklusive musik. Klicka HÄR så kommer du till P3. Det var den 7 maj som det sändes.

Jag sitter just nu med lurarna och lyssnar på det. Jag skriver här när det spelas musik. Sen måste jag ta en paus för att lyssna på en helt underbar berättelse. Här är det både skratt och nära till tårar när jag lyssnar. Skratt när han berättar om tokigheter som hänt och tårar när jag får sådana där svallande mammakänslor och tankarna går till att jag hoppas att min Felix syskon kommer att känna lika starkt för Felix vilket jag tror om man ser på hur de är tillsammans idag.

Att han är Felix, deras bror, och inte ett funktionshinder.

Nästa steg är ju allmänheten. Tänk om även folk, normalstörda, i sammhället också kunde låta sig se personen och inte funktionshindret när de träffar min Felix eller andra personer med Downs syndrom eller något annat funktionshinder.

Till allmänheten tänker jag mig även de där normalstörda som sitter och bestämmer om samhället. De som skriver lagar och bestämmelser hur det ska vara här i sverige. De som tror sig veta allt om personer som behöver extra stöd i samhället. Tänk om de kunde låta sig se och höra personen, individen, som behöver extra stöd i samhället, att se möjligheter och inte bara svårigheter, att våga tro på individen och inte bara tro att peronen inte kan saker och ting bara för att denne har någon form av funktionshinder/nedsättning.....

Vem är mer annorlunda än den andra?