Finns inte ord...

Tänk vad man kan oja sig för allt och lite till. Med all rätt många gånger. Alla är vi på olika nivåer i livet och har det olika lätt/jobbigt. Så det är helt ok att oja sig ibland. Bara man inte glömmer bort det positiva man har i livet. För även om det kan vara ett rent helvete vissa dagar, så finns det en hel del bra också. Bara man tar sig tid, att man bromsar/tvärnitar, och tänker till lite.

I dag visste man vad som väntade på jobbet. För de 300 diktaten som vi lämnade i fredags har ju inte trollats bort och blivit färre. Mycket riktigt så låg där 350 diktat i datorn och väntade på att bli skrivna av oss. Vi oumbärliga sekreterare. Sen ska gudarna veta att det finns envisa doktorer som proppsar på att diktera på band. Så dessa diktat syns ju inte i beräkningen. Vi har helt enkelt tappat greppet på jobbet. Åtminstone två av oss. Eller vad säger du K?

När jag lämnade jobbet så var det inte med en avslappnad kropp man tog sig till dagis för att transportera sig till badhuset igen. Man har liksom ångan uppe från det att man kom till jobbet och sedan forsatte mot nästa aktivitet. Simskolan. Här kan jag se framför mig hur flera lutar sig tillbaka i stolen där ni sitter och läser min blogg och tycker att det är självförvållat att vi bokat in yngsta dottern på simskola. Ja ja mensan! Det har vi och det känns j-vligt bra att vi kan låta henne gå på simskola. Det är inte alla som har råd eller arbetstider som passar in att vara på badhuset kl 16 varje måndag. Men det kan vi. Sen kände jag inte för att simma denna dag. Till att börja med i alla fall. Men det var för att jag var ganska slut i kroppen efter jobbet. Mest psykiskt tror jag. Men det ter sig ju fysiskt har jag lärt mig en gång i tiden.

Det blev i alla fall så att jag hoppade i badet och simmade 500 meter. Skönt. Känns som en urladdning att få ta i lite och bli av med en del negativ energi som samlats under en tid.

Annars är måndagarna underbara när jag och Wilma åker till simskolan. Jag har sagt det till henne så många gånger hur härligt det är att åka bara hon och jag. Riktig kvalitetstid. Ingen som avbryter i våra samtal. Mystid mellan mor-dotter.

När vi sen kom hem och tröttheten springer i kapp mig igen, så längtar jag enormt till att alla nattrutiner är avklarade och jag själv kan natta mig. Wilma kom bara på att hon var hungrig innan hon skulle nattas. Hm. En sådan där "nu får jag stanna uppe lite till - grej" från hennes sida. Men ok, hon fick lite kvällsfika. Ebba passade också på att äta lite. Felix var uppe och nattade pappa... eh, f'låt, jag menar förstås tvärt om.

.

När vi satt vid matbordet så sitter jag och tittar tyst på mina barn. Helt underbart att se dem där. I bland känns det som om livet består av konflikter varje timme. Trots och gnäll. Sen finns det stunder som de kan vara som små änglar med varandra och mot oss föräldrar.

Jag är lyckligt lottad till att få ha allt det som det innebär att vara förälder till dessa tre goa barn. Oavsett humör.

.

Det jag tänker på här är att livet på många andra ställen är så f-bannat orättvist. Det är inte alla som har det så bra som jag har det. Mina tankar går till en liten flicka som jag känner lite på avstånd om man kan säga så. En flicka som har haft cancer sedan hon var 1 år. En flicka som kämpat med operationer och behandlingar. Däremellan har hon varit denna lilla flicka som alla andra barn, vill leka och upptäcka världen. Denna lilla flicka .......... usch, nu gråter jag..... kommer inte att bli så gammal. Det finns inget mer att göra. Kommer hon att få uppleva julen? Det vet man inte. Denna lilla flicka är 4 år. Jag kan se henne framför mig då jag såg henne för några månader sedan. Pigg, lekfull och med ett barns varierande humör. En härlig syn. Nu gör det bara ont i hela mig när jag tänker på henne och hennes familj.

.

Så jag satt gärna med mina barn här i kväll tillsammans vid matbordet och njöt av dem. Njöt av vad jag har. Det finns så många som betyder så mycket för mig som finns runt om mig. Man får vara rädd om dem - och sig själv förstås.