Tyst var det här

Det känns som en evighet sen jag var här inne. Fyra dagar sedan det senaste inlägget.

Så varför hänger jag inte framför bloggen som jag är så beroende av?

- Har inget att skriva om?

- Har häcken full med andra saker?

- Har barn som jag hellre lägger tiden på än att häcka vid datorn?

- Orkar inte?

- Häckar framför andra ställen på datorn?

Ja, det är fritt fram att börja gissa.

Hej så länge!

Tänk vad härligt att få känna sig speciell

...även om det bara rör sig om ett par minuter.

All uppmuntran är positiv.

Jag vill skriva men får hålla i mina fingrar

Jag känner ibland att jag vill skriva av mig saker och ting. Som lite terapi när det är olika känslor som far igenom kroppen. Man ska inte hålla inne med jobbiga saker har jag hört. Då kan man få hjärtinfarkt.

Men hur det än är så kan det bli så fel om man skriver allt man har i huvudet här på bloggen. Jag känner ju många som läser här, men jag vet inte om jag vill berätta allt om det som far som pingpongbollar i hjärnsubstansen här på bloggen. Det kan bli lite tokigt då. Vem vet om det når folk som inte borde få reda på saker bara för att jag har behov av att avreagera mig.

Nä, jag tror jag tar ut mina tankar från den här dagen på väl utvalda personer i mitt liv - IRL.

Jag börjar med Magnus.....

Vad står det i din inkorg?

Jag inspireras av Ylvisens inlägg där man ska svara på frågor, men får inte svara hur som helst utan bara det som står i inkorgen i mobilen!

1. Tag fram din mobil.
2. Gå till inkorgen.
3. Svara på frågorna genom att skriva första meningen i sms:en.

Fråga 1: första meningen i första sms:et
Fråga 2: första meningen i andra sms:et, o s v

1. Vad skulle du säga om din partner var otrogen? Härligt att det ser bra ut, jag är faktiskt lite sugen på det huset.

2. Vad säger du alltid till din bästa kompis? Nu är vi på väg hem :-)

3. Vad är det första du säger när din kompis blivit påkörd av en buss? Det går väl bra.

4. Vad är det fulaste du skulle kunna säga åt din fiende? Tja, är ni bokade på lördag kväll?

5. Vad säger din mamma innan du går och lägger dig? Var det blindtarmen?

6.Vad skulle du skrika om du vann en miljon? Jag har ett problem...

7. Vilka ord skulle du säga till gud om du träffade honom? Tja, bokat 8 jan 2010 kl 16:30 till dig och 15:00 till mig, kan du?

8. Vad vill du höra mest av allt? Går att ringa oss på 319408.

9. Vad kommer bli dina sista ord vid liv? Ja, avd 64 rum 38.


Det här tyckte jag var kul!

Testa du med, så man får lite kul här i vardagens stress.

Ja se barn...

Titt som tätt kan man finna en hög med tygstycken liggandes i huset. Speciellt när det har varit lördag, tisdag eller onsdag. Det är då Ebba har träning och det kan hända att tiden är knapp.

Så knapp att man tar sig ur sina kläder på många olika sätt. Som här till exempel:

Är det det som kallas för "allt-i-ett"-plagg? Ett par byxor, halvt om halvt ut och in, med en klump längst ner som är en boll av strumpan fastsittande i respektive benände.

Jag är imponerad av sättet att klä av sig. Bra jobbat Ebba!

Tävling pågår

Just nu pågår en städtävling på nederbotten hos oss.

Ebba har kört sina 10 minuter redan och nu har hon sagt att hon ska hjäpa syrran med hennes 10 minuters städning.

De får bara 10 minuter på sig att plocka saker som är deras och stoppa det i en papperskasse som sedan ska tas upp på sitt rum. Det känns som om det är första gången de är sams i dag. De har jätteroligt när de plockar.

Vi föräldrar njuter av den underbara synen av att mycket plockas bort utan protest. Målet är att vi ska slippa julstäda inför helgen då det ska pyntas här. Annars brukar det vara så att det går åt många timmar till städning innan julsakerna kan tas in från förrådet.

Nu ska jag surfa en snabbis medan barnen städar... *njuter*

Min hjälte!

Jag visste att jag hade träffat den rätte!

Finns inte ord...

Tänk vad man kan oja sig för allt och lite till. Med all rätt många gånger. Alla är vi på olika nivåer i livet och har det olika lätt/jobbigt. Så det är helt ok att oja sig ibland. Bara man inte glömmer bort det positiva man har i livet. För även om det kan vara ett rent helvete vissa dagar, så finns det en hel del bra också. Bara man tar sig tid, att man bromsar/tvärnitar, och tänker till lite.

I dag visste man vad som väntade på jobbet. För de 300 diktaten som vi lämnade i fredags har ju inte trollats bort och blivit färre. Mycket riktigt så låg där 350 diktat i datorn och väntade på att bli skrivna av oss. Vi oumbärliga sekreterare. Sen ska gudarna veta att det finns envisa doktorer som proppsar på att diktera på band. Så dessa diktat syns ju inte i beräkningen. Vi har helt enkelt tappat greppet på jobbet. Åtminstone två av oss. Eller vad säger du K?

När jag lämnade jobbet så var det inte med en avslappnad kropp man tog sig till dagis för att transportera sig till badhuset igen. Man har liksom ångan uppe från det att man kom till jobbet och sedan forsatte mot nästa aktivitet. Simskolan. Här kan jag se framför mig hur flera lutar sig tillbaka i stolen där ni sitter och läser min blogg och tycker att det är självförvållat att vi bokat in yngsta dottern på simskola. Ja ja mensan! Det har vi och det känns j-vligt bra att vi kan låta henne gå på simskola. Det är inte alla som har råd eller arbetstider som passar in att vara på badhuset kl 16 varje måndag. Men det kan vi. Sen kände jag inte för att simma denna dag. Till att börja med i alla fall. Men det var för att jag var ganska slut i kroppen efter jobbet. Mest psykiskt tror jag. Men det ter sig ju fysiskt har jag lärt mig en gång i tiden.

Det blev i alla fall så att jag hoppade i badet och simmade 500 meter. Skönt. Känns som en urladdning att få ta i lite och bli av med en del negativ energi som samlats under en tid.

Annars är måndagarna underbara när jag och Wilma åker till simskolan. Jag har sagt det till henne så många gånger hur härligt det är att åka bara hon och jag. Riktig kvalitetstid. Ingen som avbryter i våra samtal. Mystid mellan mor-dotter.

När vi sen kom hem och tröttheten springer i kapp mig igen, så längtar jag enormt till att alla nattrutiner är avklarade och jag själv kan natta mig. Wilma kom bara på att hon var hungrig innan hon skulle nattas. Hm. En sådan där "nu får jag stanna uppe lite till - grej" från hennes sida. Men ok, hon fick lite kvällsfika. Ebba passade också på att äta lite. Felix var uppe och nattade pappa... eh, f'låt, jag menar förstås tvärt om.

.

När vi satt vid matbordet så sitter jag och tittar tyst på mina barn. Helt underbart att se dem där. I bland känns det som om livet består av konflikter varje timme. Trots och gnäll. Sen finns det stunder som de kan vara som små änglar med varandra och mot oss föräldrar.

Jag är lyckligt lottad till att få ha allt det som det innebär att vara förälder till dessa tre goa barn. Oavsett humör.

.

Det jag tänker på här är att livet på många andra ställen är så f-bannat orättvist. Det är inte alla som har det så bra som jag har det. Mina tankar går till en liten flicka som jag känner lite på avstånd om man kan säga så. En flicka som har haft cancer sedan hon var 1 år. En flicka som kämpat med operationer och behandlingar. Däremellan har hon varit denna lilla flicka som alla andra barn, vill leka och upptäcka världen. Denna lilla flicka .......... usch, nu gråter jag..... kommer inte att bli så gammal. Det finns inget mer att göra. Kommer hon att få uppleva julen? Det vet man inte. Denna lilla flicka är 4 år. Jag kan se henne framför mig då jag såg henne för några månader sedan. Pigg, lekfull och med ett barns varierande humör. En härlig syn. Nu gör det bara ont i hela mig när jag tänker på henne och hennes familj.

.

Så jag satt gärna med mina barn här i kväll tillsammans vid matbordet och njöt av dem. Njöt av vad jag har. Det finns så många som betyder så mycket för mig som finns runt om mig. Man får vara rädd om dem - och sig själv förstås.

Äntligen kan man ge pengar

Jag har precis som ylvisen tänkt länge att man skulle vilja förbättra situationen för barn som har det svårt i andra länder. Särskillt barn med funktionshinder. Det behöver jag väl inte förklara varför det ligger extra varmt om hjärtat.

Eftersom jag är för trött för att sitta här i dag så kan ni få läsa hur man göra för att bidra till ett bättre liv för funktionshindrade i andra länder. Klicka HÄR så länkar Ylvisen vidare.

Det ska jag göra.

Ebbas sju flickisar

Innan uppvisningen så var det som sagt var förträning. Här fångar jag Ebba när hon övar på att klämma in så många flickisar som får plats på ett tumblinggolv. Stolt mamma filmar...

Söndagen gick i gymnastikens tecken

Som tidigare gymnast så njuter jag för alla i vår familj som håller på med gympa.

 

I dag var det uppvisning för Wilma och Ebba. VGF firar 110 år och hade en större uppvisning med många gymnaster och barn. Jag tror att det är första gången som man höll tiden dessutom. Annars brukar det lätt dra över tiden och tyvärr hamna på en timme över planerat. Men nu flöt allt på väldigt bra. Wilma och Ebba var på golvet samtidigt i punkt 7. Sen var Ebba med i punkt 9 då det hoppades på trampett. Efter två varv klev jag upp och aggerade plint. Då fick de göra överslag och frivolt över mig. Tack alla gymnaster som var rädda om mig!

 

Medan vi hade förträning, Ebba och Wilma, så var Magnus på gympa med Felix. Han ääääälskar sin gympa.

Sen kom de och tittade på uppvisningen.

 

Efter gympan ska det plockas undan. Det var redskap som skulle till diverse skolor ute i Västerås och en massa redskap som skulle flyttas tillbaka till VGF-hallen. Där hjälpte jag till. Phu! Jag stannade 2½ timme och bar och konkade. Tre lastbilar krävdes för att få VGF:s grejer tillbaka till hallen. Sen tog jag en promenad hem i mörkret.

 

Så där jag, då fanns det alltså några timmar kvar på helgen att njuta av.

Ergonomen har varit hos mig

Jag har haft besök av en ergonom som har hjälpt mig
att sitta rätt när jag jobbar. Detta för att förebygga skador som
onda axlar och rygg m m.

Det känns ju lite fånigt bara när jag sitter och tittar på om jag har
90° vinkel på armarna när jag sitter och skriver. Speciellt när man
ser hur andra har det på sin arbetsplats.

Schhh... inte så högt tack.

När du läser det här, så kan du väl läsa lite tyst. Det var nämligen fest i går. Är lite känslig för höga ljud i dag.

Det var klinikfest med temat seriefigurer eller sagofigurer. Då jag inte vågade ta med mig en kamera så fick mobilen duga som bildbevis.

Får jag presentera två av bovarna från Björnligan:

Vi träffades först hemma hos en jobbarkompis för lite samkväm med tilltugg och dryck. Sen kom taxi som förde oss till Harska palatset - tror jag det hette. Stavning??? Ja ja, skit det samma.
Då taxichauffören sa att han var ganska ny, så passade vi på att erbjuda en dyr behandling på kirurgen i stället för kontant betalning för skjutsen. Vet inte om han var lite kinkig, men han tackade nej till en rektoskopi.

Det var fullt med figurer av alla det slag på festen. Ryttene Röj var där och spelade.
Undrar om de hade spetsat vinet som stod på bordet... Det känns som det i dag i alla fall.

Jag hade jättetrevligt. I går. Mindre kul idag. Har varit lite låg om man säger så.

Men så är det ju så att det är gympaträning på lördag morgon. Så den sovmorgonen blev jag utan. Men jag tog igen sömnen på eftermiddagen mellan kl 14 och 16 i stället.

I morgon är det gympauppvisning. Vi ska träffas kl 09:30 för förträning och genrep. Sen börjar uppvisningen kl 13. Kommer att bli jättebra tror jag. Det är väl planerat den här gången. Så det borde bli så att vi håller tiden 1,5 timme.

Nu är det nära

Koncentrationen for i botten i dag. Det började bra. En hygglig start på morgonen och jag var peppad trots att jag visste att vi var mindre än halv bemanning på jobbet.

Sen bara brakade skiten loss. Det var den värsta dagen på jobbet någonsin. Bråttomsaker fanns överallt. Mottagningarna samlas på hög. Rörigt är bara första bokstaven i förnamnet.

Signalerna kom sakteliga under dagen. Signalerna som får mig att bli rädd för mig själv. Jag vet inte vad jag gör. Jag har ingen koll. Mycket riktigt så hände det en sak som inte får hända. Så jag ska anmäla mig själv. Precis som jag anmäler andra när andra gör fel. Det måste ju fram.

Väl hemma så såg Magnus på mig att det inte stod rätt till. Jag blir liksom handlingsförlamad när jag gasar utan att bromsa. Så det jag hade plockat fram, plockades undan igen. Sen tog han över matlagningen. Armar och ben kändes som om jag hade känselbortfall.

Tur att man kan gotta sig i tanken i att vi är ett par som försöker muntra upp varandra i alla fall. Funderade starkt på att sjukskriva mig med anledning av att Magnus fått nageltrång och behöver stöd från sin sambo. Undrar vad de skulle säga då - de få stackare som sitter och bankar huvudet i väggen och slår med hammaren på tangentbordet på mitt jobb.

Nu håller vi de tummar vi har att de som finns på arbetsplatsen håller sig vid sina sinnes fulla bruk så att kliniken överlever. För det gör den bannemig inte utan sina sekreterare.

Redo för framtiden då vi blir äldre?

Oj nu har jag lärt mig något nytt igen. Jag fick in en film utan att jag visste det!

Jag letade och letade för att få tag i filmen så att jag kunde lägga in den här. Men icke. Sen att jag mejlade runt den och mejlade till bloggen - rena lyckträffen.

Jag känner i alla fall att jag vet vad jag ska ha när jag blir gammal och kanske kommer att bo på ett liknande hem...

... kateter och stomi...

Åh, undrar vad det blir?

När kvällen kom och Wilma och jag hade gjort oss mätta (de andra hade redan ätit), så knackade det försiktigt på dörren.

Vi fick spontanbesök som är så kul! Min bror Henke och flickvän Cilla stod utanför och ville besöka oss. Trevligt trevligt.

I dagens samhälle så känner vi ju varandra egentligen bara via blogg, sms, mejl m m. Det är ju inte som förr i tiden då man hade en telefon med krullig sladd som satt fast på ett ställe i huset. I två hål i väggen dessutom. På den tiden då man ringde på dörren och undrade om någon var hemma och ville umgås.

Men idag hände det. Det gammalmodiga sättet att hälsa på. Person mot person, livs levande.

Wilma passade på att utnyttja Cillas intresse genom att få med henne i att rita i hennes ritbok.

Sen var det ju det där med grimaser. . .

Här kommer då alltså första funderingen: -Undrar vad det blir? Spännande :-D

Kvällen fortsatte vid datorn. Både jag och Magnus satt och tittade frenetiskt vid datorn och nästa fundering kom: -Undrar vad det blir? Tja, mindre spännande än förra funderingen då förstås.

Vi har tackat Bosch för den tid h*n har varit med oss, men att det nu är dags att ta farväl och hälsa nästa hjälpreda in i huset. Vår torttumlare har gjort sitt. Sista andetaget togs i går. En tvätt klarade h*n av innan det var slut.

Nu vet vi att det inte var smärtsamt i alla fall. Inga tendenser till att ge upp eller bli sämre under den sista tiden med oss. H*n kämpade in i det sista och utförde flera väl utförda arbeten. Tack Bosch för den här tiden.

DET var det mindre spännande vi letade efter. Vilken sort ska vi hala fram kosingen till nu?

Sen måste jag ju bara visa ett underverk.

Felix sår fotat i går:

Det är hel hud nu. I dag i alla fall. Och i går för den delen. Sammanlagt några dagar som han har haft hel hud på knät. Spänningen är skrämmande...

Mycket pengar behövs det

I dag passade vi på att tillbringa en stund på Strands här i stan. En klädaffär som har jättebra service. Dock är väl inte priserna passande för en sekreterare. Men vissa saker behövs och är det så att det kostar så är det bara till att gilla läget.

Det handlar inte om att vara märkesnörd eller snobb .... kalla det vad ni vill. Men nu är det så att vår kära Felix tillbringar sin vinter ofta med rumpan på backen. Då duger faktiskt inte vad som helst. Det är Reima Tec som vi pratar nu. Visst är andra overaller också vattentäta. Men faktiskt inte en hel vinter med rumpan på backen varje dag och dessutom ganska länge i sittande läge varje dag.

Nu har det dessutom kommit en ny sort som är mer slitstark i baken. Precis vad vi behövde, så Felix har nött hål på de tidigare overallerna. Så det var 200 kr mer. Denna kostade alltså 1798 kr. Som hittat i .... Magnus plånbok.

Sen blev det en mössa till Felix, överdragsbyxor till Wilma, fleecebyxor till Wilma, ullstrumpor till Ebba och vinterstövlar till Ebba. Allt detta på Strands.

Shoppingen gick vidare till nästa skoaffär för att inhandla Ebbas höststövlar.

.

Morgonen bjöd vi pappa Magnus på lite sång och ritade teckningar. Även ett kuvert med lotter fick han. Gissa vad överaskad han blev! Han var inte alls beredd. Det var ju förstås inte så konstigt eftersom det faktiskt är fars dag NÄSTA söndag. Inte denna som jag trodde - mitt apskaft. Så nu finns vårt ordspråk:

- Bättre tidigt än helt bortglömt.

Fanns alltså en anledning till att ta fram den köpta Dajmtårtan idag. Mums.

Här har vi Felix och Wilma som tyckte att det var mysigt att vila lite framför tv:n. Undrar vem de har fått den känslan ifrån...

Nu vet jag faktiskt inte om jag ser fram emot de två kommande veckorna på jobbet. Mer än halva styrkan är på utbildning i och med datajournalen som kommer att träda i kraft nästa år för oss. Så vi är några tappra sekreterare som ska klara oss själva i två veckor. Magen skriker lite redan. Dum som man är så stressar man upp sig innan man sitter där på jobbet. Å andra sidan så kan man inte klara av att tömma hyllorna med den styrka vi kommer att vara. Dessutom är jag inte anställd på heltid.

Tänk om... nä, törs inte... schhhhhhh

Har ni känt känslan av pirr i kroppen när man är nära en vinst?

När man förr i tiden tittade på Bingolotto och var supernära att vinna. Eller när man skrapar fram siffror på en lott och får en känsla av att vinna. Kanske när hästarna springer så om man spelat.

Det där lyckoruset i kroppen. Pirret. Känslan av ett hopp om storvinst.

DEN känslan kom här i kväll. Det var när jag satt framför TV:n och skulle lägga om Felix sår med Ättiksyran. Det görs alltså framför TV:n eftersom Ättiksyran ska ligga på såret i 20 minuter.

När jag lyfte på Aquacelen (sårkompressen) så har såret minskat så drastiskt så att jag nästan tappar förmågan att göra något mer än att bara titta på underverket.

Jag ropade på Magnus. Som så många gånger tidigare. Dock med negativa besked. Men denna gång kom han och sa:

- Tänk om.... nä föresten. Det var inget.

Det ser alltså ut att vara hud på såret nu. Fick ingen bra bild att visa. Endast en liten strimma som kan vara såryta. Så liten så att jag inte är säker på att det var öppet.

Här och nu fick jag den där känslan av att vara nära högsta vinsten. Så nära så att man inte törs hoppas.

Men tyvärr har vi hoppats förr och rasat ner i ett infekterat sår strax efter vårt hopp. Så det är väl därför man inte vågar skrika rakt ut.

Jag har tittat tillbaka på kort nu när jag gått igenom lite i datorn. I april hittar jag kort då Felix INTE har plåster eller annat förband på knät. Annars har det varit någon form av skydd sedan i december, då han opererades. Startskottet för det riktiga helvetet var ju i maj och han lades in vid midsommar. Efter det har det varit Aquacel AG-kompress och penicillin. Fyra hela månader med penicillin. Totalt kanske tre veckor utan penicillin under dessa fyra månader. Sommarmånader = inget bad på hela sommaren och inte heller med skolan i dagsläget.
Tortyr för Felix som älskar att bada.

Känslan av högsta vinst är skrämmande just nu. För högsta vinsten är inte pengar för oss. Det är ett läkt sår.

Jag ser mig själv i Wilma

När jag var liten så hade jag svårt att se neutral ut på kort. De flesta, även om det är få kort jag har, förvränger jag ansiktet i alla möjliga konstiga utseenden.

Det var väl inte förrän killar blev aktuellt som jag började försöka få ett neutralt ansiktsuttryck på kort.

Denna kväll hamnade Wilma framför kameran efter att vi smaskigt ha inmundigat en smarrig blåbärspaj med vanligsås - Ebbas förslag.

Det är här minnena poppar fram från min barndoms tid. En mysig tid - tror jag.

Vi hade i alla fall roligt i köket här i kväll. Magnus, Wilma och jag.

Åh vad jag vill blogga

Vad härligt det är egentligen.

Dagarna stressas igenom med en form av stress på jobbet och en annan stress i det andra livet utanför jobbets väggar.

Men blickar man tillbaka så måste jag ju erkänna att mitt i den där stressen så har jag kul. Tack och lov. Så på sätt och vis så är det ju mest positiv stress alltså. Negativ stress kan man kanske inte blicka tillbaka och njuta av. Bara ta lärdom och försöka förändra till en annan gång.

Flera kvällar, eller rättare sagt varje kväll sedan senaste blogginlägget, har jag suttit framför datorn med massor att berätta om på bloggen. Men orken har räckt till att kolla mejl och läsa andras bloggar.

Men nu tar jag mig i kragen och lägger ut lite smått och gott.

I fredags gjorde vi en sådan där sällsynt familje-kväll med disco-bowling. Det är jättekul att bowla tillsammans och man peppar ju varandra när det är musik som dunkar i takt med att mitt klot dundrar ner i rännan. Sen fanns det ju lite sura miner på, denna gång den minsta, för att hon inte vann. Men hon kom inte sist heller - för det gjorde jag!

Lördagen var som vanligt. Gympa mellan 08:30 och 12:00. När vi var där i VGF-hallen så kom en kompis och pratade lite. De bjöd över oss på kvällen för att umgås lite enkelt. Jättekul!

Ett telefonsamtal senare gav barnen en liten hint om att man fick vara haloweenklädd. Så det blev extra tillpiffning innan vi tog oss till våra kompisar.

Hemma hos dem fick vi god lasagne. Efter maten bjöds det på gröna pop corn och koögon (muffins garnerade med en brun godis i mitten och röda streck ut åt sidan, blodsprängda ögon alltså)

Söndagen bjöd ju äntligen på Felix gympa och i måndags kom farmor och farfar och hämtade våra tre barn för att fara till kusinerna. Kusin N fyllde år och firades med paket. Godsaker bjöds så det knakade i magen på våra barn.

På vägen hem ringer Ebba hem och säger att Felix har tappat sin första tand när de satt i bilen.

- Aj, tannen! sa Felix.

Det blev en som satt längst ner, trots att det inte var den första han fick när han var liten. Nu väntar vi på de två lösa framtänderna i överkäken. De går ganska lätt att vicka på.

Han visar mer än gärna upp gluggen.