Det är hål i sandsäcken

Att ständigt ha en tanke på att ens familj och barn ska ha det bästa av vad världen och vardagen erbjuder kan bli tungt om det inte går som man tänkt sig. Men det är ju ganska naturligt att man vill att alla ska ha det så bra som möjligt.

.

När det inte är det, så är det som att bära säckar som fylls med sand ju mer man måste hålla på och engagera sig i saker. Samtal öga mot öga, telefonsamtal, diskussioner i hemmet, mejl, ännu fler möten och samtal. Säcken blir tyngre och tyngre. Den fylls med argument med varför hit och varför dit. Den tid man lägger ner på sådant hamnar också i säcken som blir tyngre för varje dag. Men i den här säcken finns också en liten gnutta energi och hopp.

Nu har vi burit dessa säckar ett tag. De är tunga men vi har burit dem och orkat bära dem tillsammans. Det blir ju bättre när man är fler och peppar varandra och i och med det hjälps åt att bära säckarna.

.

I förrgår gick det hål i säckarna. Det var ännu några mejl och diskussioner som tog hål på säckarna och sanden började rinna ut. De blev lättare. Senare på dagen fick vi ett annat meddelande som gjorde hålet i säckarna ännu större. Argumenten och sanden åkte ut ur säcken. En konstig känsla efter att man burit säckarna så pass länge. Armarna och kroppen har ju burit dessa ett tag så nu kändes det som att hela jag blev lättare. Tyvärr tror jag att en del av energin åkte med sanden ut. Men hoppet verkar vara större än hålet och får stanna kvar i säcken.

.

Jag fick en känsla av tomhet. Armarna är nog långa som babianarmar nu när man burit säckarna så här länge.

Tomheten är dock fyllt med hoppet som ligger kvar i säcken tillsammans med den lilla sanden som är kvar. Vi vågar ju inte tömma säcken helt och hållet på sand (argument). Man måste ju vara på sin vakt känns det som.
.
I och med att säcken tömdes så tror jag att det inte bara är säcken som ligger och gapar öppet. Jag tror att mina receptorer i kroppen gapat stort och ätit en massa bakterier med god aptit. Förkylningen jag fick för ett tag sedan och som var på väg bort har anfallit mig igen. Det är ju typiskt att när man liksom blev lite svag i kroppen med en del saknad energi, så ska de små jävlarna till bakterier äta upp sin beskärda del av energin också.
.
Så nu känns det som om jag vill hänga på så gott jag kan och gasa för vad jag orkar. Men tyvärr är bensinen slut och farten saktar in.
.
Det är bara till att tacka barnen och mannen i mitt liv som hjälper mig att tanka så att jag kommer upp i hastighet igen.
.
Det här var väl det mest solklara inlägg på länge va!?