Ett axplock ur vardagen

I förrgår satt jag och la in ett inlägg med bilder och filmer. Bara en film kvar, så vill inte datorn komunicera längre. "Svarar inte" står det uppe på den blå randen. Klockan var redan på tok för mycket för att jag gladeligen skulle göra om allt igen. Det tar dock lite tid att ladda upp filmer här på bloggen. Om det är bloggen, nätet eller vår bensindrivna dator som är seg - det vet inte jag. Jag valde att stänga av skiten och gå och lägga mig.

Nytt försök till att visa att vi inte har långtråkigt och sitter och pillar oss i naveln framför tv:n i hopp om att en händelse ska hoppa på oss.

Det är så vardagliga saker som matlagning ...

... dukning så klart.

Det tillhör ju inte vanligheten att man får sådan här bra hjälp. Dessa stunder är unika och man får passa på att suga i sig av hjälpen.

Wilmas gympa hade föräldraträning för första gången. Då är föräldrar välkomna att vara med under en halv träning (det räcker kan jag lova) och prova på vad vi utsätter barnen för *flinar*.

Under uppvärmningen så har man något som heter spindelhängande. Det är det Magnus gör alldeles utmärkt här. Wilma tar till en jobbigare övning som kallas för mellanspindel. Där hänger man med benen upp i luften mellan armarna. Prova själva. Det räcker med 10 sekunder till att börja med.

Sen går man över till gymnastikövningar. Hoppa från de blå kombiplintarna, ner på trampetten och upp i handstående som Magnus gör här.

Att stå på en kombiplint och falla raklång ner i gropen är ju inte så svårt. Men det handlar om att våga hålla kroppen rak och spänd hela tiden med armarna korsade framför kroppen.

Sen har vi varit på simavslutning hos Wilma. Ebba och jag var där och kunde leka lite i vattnet innan hon fick visa vad hon hade lärt sig.

Innan Wilma började på simlekis så var hon inte så van vid bassänglek. Det var ett måste att ha simpuffar på armarna och hon var helst inte under vattnet med huvudet.

Men efter denna termin på simlekis så kunde en stolt Wilma gå och kvittera ut Baddaren!

Hon har varit i bassängen utan simpuffar hela terminen och kan nu vara en del under vattnet utan att tycka att det är obehagligt.

Felix och Magnus kunde inte vara med på uppvisningen. Eller, Magnus kunde ju, men Felix var inte läge att ta med till badhuset. Han har fortfarande sitt sår som vi lägger om med Ättiksyra varannan - var tredje dag, Aquacel-kompresser och Heracillin om dagarna.

Felix har ju något att visa! Eller rättare sagt så har han färre saker att visa:

Grabben har gått sta och tappat två tänder till och därmed blivit 20 kr rikare. Tack för det tandfén.

Inte gick det att lägga upp filmer här igen. Dåligt tankad dator kanske. Vem vet.

Nä hä...

Så fanns inte ork och tid att öppna mig för världen i dag heller.

Viljan finns. Men sen är det stopp. För inte är mitt liv trist och händelselöst inte. Nä nä nä. Musten går liksom bara ur en. Så då får bloggen stå här och sukta på några fler bokstäver bäst den vill.

Själv ska jag snyta mig, duscha, borsta tänderna och ta mig ner i sängen.

Kom på nu - så här innan jag avslutar...

Snart firas det ett år! Ett år sedan bloggen blev till. :-)

Tyst var det här

Det känns som en evighet sen jag var här inne. Fyra dagar sedan det senaste inlägget.

Så varför hänger jag inte framför bloggen som jag är så beroende av?

- Har inget att skriva om?

- Har häcken full med andra saker?

- Har barn som jag hellre lägger tiden på än att häcka vid datorn?

- Orkar inte?

- Häckar framför andra ställen på datorn?

Ja, det är fritt fram att börja gissa.

Hej så länge!

Tänk vad härligt att få känna sig speciell

...även om det bara rör sig om ett par minuter.

All uppmuntran är positiv.

Jag vill skriva men får hålla i mina fingrar

Jag känner ibland att jag vill skriva av mig saker och ting. Som lite terapi när det är olika känslor som far igenom kroppen. Man ska inte hålla inne med jobbiga saker har jag hört. Då kan man få hjärtinfarkt.

Men hur det än är så kan det bli så fel om man skriver allt man har i huvudet här på bloggen. Jag känner ju många som läser här, men jag vet inte om jag vill berätta allt om det som far som pingpongbollar i hjärnsubstansen här på bloggen. Det kan bli lite tokigt då. Vem vet om det når folk som inte borde få reda på saker bara för att jag har behov av att avreagera mig.

Nä, jag tror jag tar ut mina tankar från den här dagen på väl utvalda personer i mitt liv - IRL.

Jag börjar med Magnus.....

Vad står det i din inkorg?

Jag inspireras av Ylvisens inlägg där man ska svara på frågor, men får inte svara hur som helst utan bara det som står i inkorgen i mobilen!

1. Tag fram din mobil.
2. Gå till inkorgen.
3. Svara på frågorna genom att skriva första meningen i sms:en.

Fråga 1: första meningen i första sms:et
Fråga 2: första meningen i andra sms:et, o s v

1. Vad skulle du säga om din partner var otrogen? Härligt att det ser bra ut, jag är faktiskt lite sugen på det huset.

2. Vad säger du alltid till din bästa kompis? Nu är vi på väg hem :-)

3. Vad är det första du säger när din kompis blivit påkörd av en buss? Det går väl bra.

4. Vad är det fulaste du skulle kunna säga åt din fiende? Tja, är ni bokade på lördag kväll?

5. Vad säger din mamma innan du går och lägger dig? Var det blindtarmen?

6.Vad skulle du skrika om du vann en miljon? Jag har ett problem...

7. Vilka ord skulle du säga till gud om du träffade honom? Tja, bokat 8 jan 2010 kl 16:30 till dig och 15:00 till mig, kan du?

8. Vad vill du höra mest av allt? Går att ringa oss på 319408.

9. Vad kommer bli dina sista ord vid liv? Ja, avd 64 rum 38.


Det här tyckte jag var kul!

Testa du med, så man får lite kul här i vardagens stress.

Ja se barn...

Titt som tätt kan man finna en hög med tygstycken liggandes i huset. Speciellt när det har varit lördag, tisdag eller onsdag. Det är då Ebba har träning och det kan hända att tiden är knapp.

Så knapp att man tar sig ur sina kläder på många olika sätt. Som här till exempel:

Är det det som kallas för "allt-i-ett"-plagg? Ett par byxor, halvt om halvt ut och in, med en klump längst ner som är en boll av strumpan fastsittande i respektive benände.

Jag är imponerad av sättet att klä av sig. Bra jobbat Ebba!

Tävling pågår

Just nu pågår en städtävling på nederbotten hos oss.

Ebba har kört sina 10 minuter redan och nu har hon sagt att hon ska hjäpa syrran med hennes 10 minuters städning.

De får bara 10 minuter på sig att plocka saker som är deras och stoppa det i en papperskasse som sedan ska tas upp på sitt rum. Det känns som om det är första gången de är sams i dag. De har jätteroligt när de plockar.

Vi föräldrar njuter av den underbara synen av att mycket plockas bort utan protest. Målet är att vi ska slippa julstäda inför helgen då det ska pyntas här. Annars brukar det vara så att det går åt många timmar till städning innan julsakerna kan tas in från förrådet.

Nu ska jag surfa en snabbis medan barnen städar... *njuter*

Min hjälte!

Jag visste att jag hade träffat den rätte!

Finns inte ord...

Tänk vad man kan oja sig för allt och lite till. Med all rätt många gånger. Alla är vi på olika nivåer i livet och har det olika lätt/jobbigt. Så det är helt ok att oja sig ibland. Bara man inte glömmer bort det positiva man har i livet. För även om det kan vara ett rent helvete vissa dagar, så finns det en hel del bra också. Bara man tar sig tid, att man bromsar/tvärnitar, och tänker till lite.

I dag visste man vad som väntade på jobbet. För de 300 diktaten som vi lämnade i fredags har ju inte trollats bort och blivit färre. Mycket riktigt så låg där 350 diktat i datorn och väntade på att bli skrivna av oss. Vi oumbärliga sekreterare. Sen ska gudarna veta att det finns envisa doktorer som proppsar på att diktera på band. Så dessa diktat syns ju inte i beräkningen. Vi har helt enkelt tappat greppet på jobbet. Åtminstone två av oss. Eller vad säger du K?

När jag lämnade jobbet så var det inte med en avslappnad kropp man tog sig till dagis för att transportera sig till badhuset igen. Man har liksom ångan uppe från det att man kom till jobbet och sedan forsatte mot nästa aktivitet. Simskolan. Här kan jag se framför mig hur flera lutar sig tillbaka i stolen där ni sitter och läser min blogg och tycker att det är självförvållat att vi bokat in yngsta dottern på simskola. Ja ja mensan! Det har vi och det känns j-vligt bra att vi kan låta henne gå på simskola. Det är inte alla som har råd eller arbetstider som passar in att vara på badhuset kl 16 varje måndag. Men det kan vi. Sen kände jag inte för att simma denna dag. Till att börja med i alla fall. Men det var för att jag var ganska slut i kroppen efter jobbet. Mest psykiskt tror jag. Men det ter sig ju fysiskt har jag lärt mig en gång i tiden.

Det blev i alla fall så att jag hoppade i badet och simmade 500 meter. Skönt. Känns som en urladdning att få ta i lite och bli av med en del negativ energi som samlats under en tid.

Annars är måndagarna underbara när jag och Wilma åker till simskolan. Jag har sagt det till henne så många gånger hur härligt det är att åka bara hon och jag. Riktig kvalitetstid. Ingen som avbryter i våra samtal. Mystid mellan mor-dotter.

När vi sen kom hem och tröttheten springer i kapp mig igen, så längtar jag enormt till att alla nattrutiner är avklarade och jag själv kan natta mig. Wilma kom bara på att hon var hungrig innan hon skulle nattas. Hm. En sådan där "nu får jag stanna uppe lite till - grej" från hennes sida. Men ok, hon fick lite kvällsfika. Ebba passade också på att äta lite. Felix var uppe och nattade pappa... eh, f'låt, jag menar förstås tvärt om.

.

När vi satt vid matbordet så sitter jag och tittar tyst på mina barn. Helt underbart att se dem där. I bland känns det som om livet består av konflikter varje timme. Trots och gnäll. Sen finns det stunder som de kan vara som små änglar med varandra och mot oss föräldrar.

Jag är lyckligt lottad till att få ha allt det som det innebär att vara förälder till dessa tre goa barn. Oavsett humör.

.

Det jag tänker på här är att livet på många andra ställen är så f-bannat orättvist. Det är inte alla som har det så bra som jag har det. Mina tankar går till en liten flicka som jag känner lite på avstånd om man kan säga så. En flicka som har haft cancer sedan hon var 1 år. En flicka som kämpat med operationer och behandlingar. Däremellan har hon varit denna lilla flicka som alla andra barn, vill leka och upptäcka världen. Denna lilla flicka .......... usch, nu gråter jag..... kommer inte att bli så gammal. Det finns inget mer att göra. Kommer hon att få uppleva julen? Det vet man inte. Denna lilla flicka är 4 år. Jag kan se henne framför mig då jag såg henne för några månader sedan. Pigg, lekfull och med ett barns varierande humör. En härlig syn. Nu gör det bara ont i hela mig när jag tänker på henne och hennes familj.

.

Så jag satt gärna med mina barn här i kväll tillsammans vid matbordet och njöt av dem. Njöt av vad jag har. Det finns så många som betyder så mycket för mig som finns runt om mig. Man får vara rädd om dem - och sig själv förstås.

Äntligen kan man ge pengar

Jag har precis som ylvisen tänkt länge att man skulle vilja förbättra situationen för barn som har det svårt i andra länder. Särskillt barn med funktionshinder. Det behöver jag väl inte förklara varför det ligger extra varmt om hjärtat.

Eftersom jag är för trött för att sitta här i dag så kan ni få läsa hur man göra för att bidra till ett bättre liv för funktionshindrade i andra länder. Klicka HÄR så länkar Ylvisen vidare.

Det ska jag göra.

Ebbas sju flickisar

Innan uppvisningen så var det som sagt var förträning. Här fångar jag Ebba när hon övar på att klämma in så många flickisar som får plats på ett tumblinggolv. Stolt mamma filmar...

Söndagen gick i gymnastikens tecken

Som tidigare gymnast så njuter jag för alla i vår familj som håller på med gympa.

 

I dag var det uppvisning för Wilma och Ebba. VGF firar 110 år och hade en större uppvisning med många gymnaster och barn. Jag tror att det är första gången som man höll tiden dessutom. Annars brukar det lätt dra över tiden och tyvärr hamna på en timme över planerat. Men nu flöt allt på väldigt bra. Wilma och Ebba var på golvet samtidigt i punkt 7. Sen var Ebba med i punkt 9 då det hoppades på trampett. Efter två varv klev jag upp och aggerade plint. Då fick de göra överslag och frivolt över mig. Tack alla gymnaster som var rädda om mig!

 

Medan vi hade förträning, Ebba och Wilma, så var Magnus på gympa med Felix. Han ääääälskar sin gympa.

Sen kom de och tittade på uppvisningen.

 

Efter gympan ska det plockas undan. Det var redskap som skulle till diverse skolor ute i Västerås och en massa redskap som skulle flyttas tillbaka till VGF-hallen. Där hjälpte jag till. Phu! Jag stannade 2½ timme och bar och konkade. Tre lastbilar krävdes för att få VGF:s grejer tillbaka till hallen. Sen tog jag en promenad hem i mörkret.

 

Så där jag, då fanns det alltså några timmar kvar på helgen att njuta av.

Ergonomen har varit hos mig

Jag har haft besök av en ergonom som har hjälpt mig
att sitta rätt när jag jobbar. Detta för att förebygga skador som
onda axlar och rygg m m.

Det känns ju lite fånigt bara när jag sitter och tittar på om jag har
90° vinkel på armarna när jag sitter och skriver. Speciellt när man
ser hur andra har det på sin arbetsplats.

Schhh... inte så högt tack.

När du läser det här, så kan du väl läsa lite tyst. Det var nämligen fest i går. Är lite känslig för höga ljud i dag.

Det var klinikfest med temat seriefigurer eller sagofigurer. Då jag inte vågade ta med mig en kamera så fick mobilen duga som bildbevis.

Får jag presentera två av bovarna från Björnligan:

Vi träffades först hemma hos en jobbarkompis för lite samkväm med tilltugg och dryck. Sen kom taxi som förde oss till Harska palatset - tror jag det hette. Stavning??? Ja ja, skit det samma.
Då taxichauffören sa att han var ganska ny, så passade vi på att erbjuda en dyr behandling på kirurgen i stället för kontant betalning för skjutsen. Vet inte om han var lite kinkig, men han tackade nej till en rektoskopi.

Det var fullt med figurer av alla det slag på festen. Ryttene Röj var där och spelade.
Undrar om de hade spetsat vinet som stod på bordet... Det känns som det i dag i alla fall.

Jag hade jättetrevligt. I går. Mindre kul idag. Har varit lite låg om man säger så.

Men så är det ju så att det är gympaträning på lördag morgon. Så den sovmorgonen blev jag utan. Men jag tog igen sömnen på eftermiddagen mellan kl 14 och 16 i stället.

I morgon är det gympauppvisning. Vi ska träffas kl 09:30 för förträning och genrep. Sen börjar uppvisningen kl 13. Kommer att bli jättebra tror jag. Det är väl planerat den här gången. Så det borde bli så att vi håller tiden 1,5 timme.

Nu är det nära

Koncentrationen for i botten i dag. Det började bra. En hygglig start på morgonen och jag var peppad trots att jag visste att vi var mindre än halv bemanning på jobbet.

Sen bara brakade skiten loss. Det var den värsta dagen på jobbet någonsin. Bråttomsaker fanns överallt. Mottagningarna samlas på hög. Rörigt är bara första bokstaven i förnamnet.

Signalerna kom sakteliga under dagen. Signalerna som får mig att bli rädd för mig själv. Jag vet inte vad jag gör. Jag har ingen koll. Mycket riktigt så hände det en sak som inte får hända. Så jag ska anmäla mig själv. Precis som jag anmäler andra när andra gör fel. Det måste ju fram.

Väl hemma så såg Magnus på mig att det inte stod rätt till. Jag blir liksom handlingsförlamad när jag gasar utan att bromsa. Så det jag hade plockat fram, plockades undan igen. Sen tog han över matlagningen. Armar och ben kändes som om jag hade känselbortfall.

Tur att man kan gotta sig i tanken i att vi är ett par som försöker muntra upp varandra i alla fall. Funderade starkt på att sjukskriva mig med anledning av att Magnus fått nageltrång och behöver stöd från sin sambo. Undrar vad de skulle säga då - de få stackare som sitter och bankar huvudet i väggen och slår med hammaren på tangentbordet på mitt jobb.

Nu håller vi de tummar vi har att de som finns på arbetsplatsen håller sig vid sina sinnes fulla bruk så att kliniken överlever. För det gör den bannemig inte utan sina sekreterare.

Redo för framtiden då vi blir äldre?

Oj nu har jag lärt mig något nytt igen. Jag fick in en film utan att jag visste det!

Jag letade och letade för att få tag i filmen så att jag kunde lägga in den här. Men icke. Sen att jag mejlade runt den och mejlade till bloggen - rena lyckträffen.

Jag känner i alla fall att jag vet vad jag ska ha när jag blir gammal och kanske kommer att bo på ett liknande hem...

... kateter och stomi...

Åh, undrar vad det blir?

När kvällen kom och Wilma och jag hade gjort oss mätta (de andra hade redan ätit), så knackade det försiktigt på dörren.

Vi fick spontanbesök som är så kul! Min bror Henke och flickvän Cilla stod utanför och ville besöka oss. Trevligt trevligt.

I dagens samhälle så känner vi ju varandra egentligen bara via blogg, sms, mejl m m. Det är ju inte som förr i tiden då man hade en telefon med krullig sladd som satt fast på ett ställe i huset. I två hål i väggen dessutom. På den tiden då man ringde på dörren och undrade om någon var hemma och ville umgås.

Men idag hände det. Det gammalmodiga sättet att hälsa på. Person mot person, livs levande.

Wilma passade på att utnyttja Cillas intresse genom att få med henne i att rita i hennes ritbok.

Sen var det ju det där med grimaser. . .

Här kommer då alltså första funderingen: -Undrar vad det blir? Spännande :-D

Kvällen fortsatte vid datorn. Både jag och Magnus satt och tittade frenetiskt vid datorn och nästa fundering kom: -Undrar vad det blir? Tja, mindre spännande än förra funderingen då förstås.

Vi har tackat Bosch för den tid h*n har varit med oss, men att det nu är dags att ta farväl och hälsa nästa hjälpreda in i huset. Vår torttumlare har gjort sitt. Sista andetaget togs i går. En tvätt klarade h*n av innan det var slut.

Nu vet vi att det inte var smärtsamt i alla fall. Inga tendenser till att ge upp eller bli sämre under den sista tiden med oss. H*n kämpade in i det sista och utförde flera väl utförda arbeten. Tack Bosch för den här tiden.

DET var det mindre spännande vi letade efter. Vilken sort ska vi hala fram kosingen till nu?

Sen måste jag ju bara visa ett underverk.

Felix sår fotat i går:

Det är hel hud nu. I dag i alla fall. Och i går för den delen. Sammanlagt några dagar som han har haft hel hud på knät. Spänningen är skrämmande...

Mycket pengar behövs det

I dag passade vi på att tillbringa en stund på Strands här i stan. En klädaffär som har jättebra service. Dock är väl inte priserna passande för en sekreterare. Men vissa saker behövs och är det så att det kostar så är det bara till att gilla läget.

Det handlar inte om att vara märkesnörd eller snobb .... kalla det vad ni vill. Men nu är det så att vår kära Felix tillbringar sin vinter ofta med rumpan på backen. Då duger faktiskt inte vad som helst. Det är Reima Tec som vi pratar nu. Visst är andra overaller också vattentäta. Men faktiskt inte en hel vinter med rumpan på backen varje dag och dessutom ganska länge i sittande läge varje dag.

Nu har det dessutom kommit en ny sort som är mer slitstark i baken. Precis vad vi behövde, så Felix har nött hål på de tidigare overallerna. Så det var 200 kr mer. Denna kostade alltså 1798 kr. Som hittat i .... Magnus plånbok.

Sen blev det en mössa till Felix, överdragsbyxor till Wilma, fleecebyxor till Wilma, ullstrumpor till Ebba och vinterstövlar till Ebba. Allt detta på Strands.

Shoppingen gick vidare till nästa skoaffär för att inhandla Ebbas höststövlar.

.

Morgonen bjöd vi pappa Magnus på lite sång och ritade teckningar. Även ett kuvert med lotter fick han. Gissa vad överaskad han blev! Han var inte alls beredd. Det var ju förstås inte så konstigt eftersom det faktiskt är fars dag NÄSTA söndag. Inte denna som jag trodde - mitt apskaft. Så nu finns vårt ordspråk:

- Bättre tidigt än helt bortglömt.

Fanns alltså en anledning till att ta fram den köpta Dajmtårtan idag. Mums.

Här har vi Felix och Wilma som tyckte att det var mysigt att vila lite framför tv:n. Undrar vem de har fått den känslan ifrån...

Nu vet jag faktiskt inte om jag ser fram emot de två kommande veckorna på jobbet. Mer än halva styrkan är på utbildning i och med datajournalen som kommer att träda i kraft nästa år för oss. Så vi är några tappra sekreterare som ska klara oss själva i två veckor. Magen skriker lite redan. Dum som man är så stressar man upp sig innan man sitter där på jobbet. Å andra sidan så kan man inte klara av att tömma hyllorna med den styrka vi kommer att vara. Dessutom är jag inte anställd på heltid.

Tänk om... nä, törs inte... schhhhhhh

Har ni känt känslan av pirr i kroppen när man är nära en vinst?

När man förr i tiden tittade på Bingolotto och var supernära att vinna. Eller när man skrapar fram siffror på en lott och får en känsla av att vinna. Kanske när hästarna springer så om man spelat.

Det där lyckoruset i kroppen. Pirret. Känslan av ett hopp om storvinst.

DEN känslan kom här i kväll. Det var när jag satt framför TV:n och skulle lägga om Felix sår med Ättiksyran. Det görs alltså framför TV:n eftersom Ättiksyran ska ligga på såret i 20 minuter.

När jag lyfte på Aquacelen (sårkompressen) så har såret minskat så drastiskt så att jag nästan tappar förmågan att göra något mer än att bara titta på underverket.

Jag ropade på Magnus. Som så många gånger tidigare. Dock med negativa besked. Men denna gång kom han och sa:

- Tänk om.... nä föresten. Det var inget.

Det ser alltså ut att vara hud på såret nu. Fick ingen bra bild att visa. Endast en liten strimma som kan vara såryta. Så liten så att jag inte är säker på att det var öppet.

Här och nu fick jag den där känslan av att vara nära högsta vinsten. Så nära så att man inte törs hoppas.

Men tyvärr har vi hoppats förr och rasat ner i ett infekterat sår strax efter vårt hopp. Så det är väl därför man inte vågar skrika rakt ut.

Jag har tittat tillbaka på kort nu när jag gått igenom lite i datorn. I april hittar jag kort då Felix INTE har plåster eller annat förband på knät. Annars har det varit någon form av skydd sedan i december, då han opererades. Startskottet för det riktiga helvetet var ju i maj och han lades in vid midsommar. Efter det har det varit Aquacel AG-kompress och penicillin. Fyra hela månader med penicillin. Totalt kanske tre veckor utan penicillin under dessa fyra månader. Sommarmånader = inget bad på hela sommaren och inte heller med skolan i dagsläget.
Tortyr för Felix som älskar att bada.

Känslan av högsta vinst är skrämmande just nu. För högsta vinsten är inte pengar för oss. Det är ett läkt sår.

Jag ser mig själv i Wilma

När jag var liten så hade jag svårt att se neutral ut på kort. De flesta, även om det är få kort jag har, förvränger jag ansiktet i alla möjliga konstiga utseenden.

Det var väl inte förrän killar blev aktuellt som jag började försöka få ett neutralt ansiktsuttryck på kort.

Denna kväll hamnade Wilma framför kameran efter att vi smaskigt ha inmundigat en smarrig blåbärspaj med vanligsås - Ebbas förslag.

Det är här minnena poppar fram från min barndoms tid. En mysig tid - tror jag.

Vi hade i alla fall roligt i köket här i kväll. Magnus, Wilma och jag.

Åh vad jag vill blogga

Vad härligt det är egentligen.

Dagarna stressas igenom med en form av stress på jobbet och en annan stress i det andra livet utanför jobbets väggar.

Men blickar man tillbaka så måste jag ju erkänna att mitt i den där stressen så har jag kul. Tack och lov. Så på sätt och vis så är det ju mest positiv stress alltså. Negativ stress kan man kanske inte blicka tillbaka och njuta av. Bara ta lärdom och försöka förändra till en annan gång.

Flera kvällar, eller rättare sagt varje kväll sedan senaste blogginlägget, har jag suttit framför datorn med massor att berätta om på bloggen. Men orken har räckt till att kolla mejl och läsa andras bloggar.

Men nu tar jag mig i kragen och lägger ut lite smått och gott.

I fredags gjorde vi en sådan där sällsynt familje-kväll med disco-bowling. Det är jättekul att bowla tillsammans och man peppar ju varandra när det är musik som dunkar i takt med att mitt klot dundrar ner i rännan. Sen fanns det ju lite sura miner på, denna gång den minsta, för att hon inte vann. Men hon kom inte sist heller - för det gjorde jag!

Lördagen var som vanligt. Gympa mellan 08:30 och 12:00. När vi var där i VGF-hallen så kom en kompis och pratade lite. De bjöd över oss på kvällen för att umgås lite enkelt. Jättekul!

Ett telefonsamtal senare gav barnen en liten hint om att man fick vara haloweenklädd. Så det blev extra tillpiffning innan vi tog oss till våra kompisar.

Hemma hos dem fick vi god lasagne. Efter maten bjöds det på gröna pop corn och koögon (muffins garnerade med en brun godis i mitten och röda streck ut åt sidan, blodsprängda ögon alltså)

Söndagen bjöd ju äntligen på Felix gympa och i måndags kom farmor och farfar och hämtade våra tre barn för att fara till kusinerna. Kusin N fyllde år och firades med paket. Godsaker bjöds så det knakade i magen på våra barn.

På vägen hem ringer Ebba hem och säger att Felix har tappat sin första tand när de satt i bilen.

- Aj, tannen! sa Felix.

Det blev en som satt längst ner, trots att det inte var den första han fick när han var liten. Nu väntar vi på de två lösa framtänderna i överkäken. De går ganska lätt att vicka på.

Han visar mer än gärna upp gluggen.

jobb jobb jobb

Den här helgen har varit allt annat än en helg känns det som.

Som vanligt så är det gympa på lördagmorgon. Kl 08:30 - 12:00. Alltså minimal sovmorgon.
I går blev det lite annorlunda i allafall i och med att vi blev bjudna till ett par kompisar. Det blev till och med så att vi spökade ut oss lite. Halloweenkläder. Mycket trevligt.

Söndag morgon ringer klockan igen alldeles för tidigt. Jag skulle jobba extra i och med att doktorerna jobbar undan köerna på kirurgen och opererade i går. Så jag åkte till jobbet och skrev nio operationer. Tack och lov så var det en hygglig talare i mina öron. Den andre mannen.... pojkspolingen var mindre rolig att lyssna på.

Om man tänker sig att man sniffat lite för mycket på lustgasen, tagit en lilling efter väl utfört arbete och sedan trycker in sju Dajmkolor i munnen. Dajmen försöker man svälja ner med en redig Whisky och för att blicka tillbaka så har pojkspolingen inte sovit som han borde och la till flera jäspar medan han pratade.

DET hade jag att försöka tyda idag när han pratade om vad han gjorde med patienten på operationsbordet. Det går väl an om man brukar skriva dessa operationer och känner till vad anatomin heter i området. Men jag är inte så van på detta område, så det tog lite tid att luska ut vad som skulle stå.

Efter jobbet så bar det iväg på Felix gympa. Äntligen! Som han har tjatat om Maries gympa. Han njöt som bara den.

Som avslutning på denna dag så sätter jag mig här framför datorn och ..... lägger in räkningar. Suck!

Vi flyttade in i vårt hus för 12 år sedan. Precis nu i november är det 12 år sedan. Detta innebär att alla f-bannade räkningar kommer och snor åt sig den lilla penning som man lyckats förhandla till sig i form av lön - tror jag det heter.

Nu ska jag fixa lite med kort. Det har blivit så där så att det lägger sig på hög igen. Jag har inte lagt över det på skiva - som jag borde. Så det är dags att pilla lite med det nu. Ha det gott!

Odlingssvar har anlänt

I dag kom ett brev från Barn- och ungdomskliniken.
Det var svar på odlingen som togs förra tisdagen. Inga bakterier växte i såret, så rekommendationerna var att fortsätta enlig tidigare planer.

Nu är det ju så att jag mejlade dr S (som jag hyllade för några blogginlägg sedan) i torsdags vilket blev till ett besök på ortopeden på fredagen och ny odling togs.

I dag stod jag på ortopeden enligt överenskommelse med dr S för att få reda på odlingssvaret. Jag var beredd på att det inte växte något eftersom jag egentligen redan visste om svaret från akuten från tisdagen. Men....

Dr S sa åt mig att följa med när vi gick in på ett rum. Receptblocket var med i hans hand. På vägen till rummet sa han att det växte andra saker nu. Pseudomonas. De behandlas inte med antibiotika utan med Ättiksyrelösning som man ska dränka in en kompress och ha på såret i 20 minuter. Därefter lägger vi om som vanligt med de speciella kompresserna.

Jag försökte mig på att söka information på jobbet, men det blev så ohyggligt mycket att göra, så jag hann inte. Men jag slängde iväg ett mejl till Ylvisen som sitter på infektion och utövar lika yrke som jag. Hon kom med lugnande besked efter att ha pratat med sina jobbarkompisar - tack för hjälpen Ylva!

Väl hemma så förberedde jag Wilma på att Felix kanske skulle skrika när jag skulle ge mig på Ättiksyran. Sen sa jag till Felix att jag skulle lägga om såret. Inga problem - det är ju vardag för honom. Sen sa jag att det kanske skulle göra ont idag.

- Nä hä! Blev svaret.

Felix hade rätt. I alla fall om man ska tyda hans ansiktsuttryck och reaktion när jag lade på den blöta kompressen.

Där satt vi framför Bolibompa i 20 minuter med Ättiksyrelösningen på såret. Kvalitetstid med barnen fick vi med på köpet. Så nu får vi se hur såret beter sig. Det här togs i går:


Ni ser väl att det ser mycket bättre ut! Ändå så vägrar det att bli hel hud på eländet.

Snart får vi se vad dr E i Uppsala har att meddela oss. Han har haft kontakt med USA om framtida operation. Det vi vet redan är att det inte kommer att göras något så länge såret håller på så här. DET är det stora problemet i dagens läge. Att knäskålarna ligger på utsidan av benen - äsch, det är ett biproblem...

Mera ICA

Ni har väl sett att det finns två filmer till med ICA's nya praktikant.

Jag bara älskar detta!

Gymnastik - alla är vi nybörjare

Minnena ligger fortfarande varmt om hjärtat efter de två tävlingar som genomförts här två helger i rad. Det blir mycket gymnastik ett tag när det händer lite extra. Det blir även så att man letar gymnastik på nätet.

Man ska inte vara skadeglad åt andras missar, men ibland är det faktiskt svårt att inte vrida sig av garv.

I bland finns det mer ork än andra dagar

Förra veckan var Felix hemma hela veckan då han hade feber och såret strulade - igen. Wilma bidrog med en del feber hon med.

Vi hade farmor och farfar här på onsdagen och mormor här på torsdagen - tack för hjälpen - så att jag och Magnus kunde visa oss på våra arbetsplatser. På torsdagkvällen fick jag någon form av energi (tror jag det kallas). Då åkte ingredienserna fram och det bakades ett matbröd efter ett recept vi fått från restaurang Varda här i Västerås.

Nu bakas det så sällan i den här familjen, så när det väl är dags så är det FEST! Det finns otroligt hjälpsamma barn när det är bak på gång. Det blev ett mörkt bröd, kavring-liknande, med lingon och russin och en massa andra nyttigheter. Så nyttigt att tarmarna har tjoat av lycka efter alla brödskivor som jag mumsat i mig. Odören efter tarmlyckan är ju dock inte lika trevlig att få in i näsborrarna. Men ack så gott bröd.

På fredagen fick jag en annan energikick. Den nyinköpta magnettavlan sattes upp i Felix rum.

Tanken är att läxan ska sitta uppe där. Som ni ser så är det bokstaven Dd som är aktuell just nu. Även ljudbokstaven kunde hängas upp (det ljusgröna d:et).

Det här med ljudbokstäver så fanns det en tid i mitt liv som jag ville tillverka språkmaterial och gjorde det dessutom så det stod härliga till. Ljudbokstäver finns att köpa för... jag tror det var ca 4000 kr. Eller så kunde man köpa materialet för halva priset och sy det själv. Det gjorde jag. På den tiden då jag trodde att alla hade 34 timmar om dygnet och aldrig behövde sova.

Ljudbokstäverna har alltså legat i sin tygpåse i flera år. Jättefina har de varit. NU äntligen kommer de fram. Det passar jättebra nu när det är dags för läxa med bokstäver. Att vi inte använt det tidigare har varit vårt val. Val av att andra saker har varit viktigare i vår familj för tillfället.

Men ....... bättre sent än aldrig! Det saknas ju dock en del bokstäver i denna tygpåse eftersom det inte är ett komplett alfabet. Det är bara LJUD. Fattar ni? Äsch, ni får fråga - så svarar jag.

Men jag får väl ta fram de där extra timmarna och fixa till de bokstäver som saknas.

Jösses vilka gymnaster!

Kl 07:15 träffades vi utanför Bellevue innan vi drog mot Örebro och tävlingen Valfrid.

Vi hade anmält tjejerna i tumbling och hopp. Här tävlade man gren för gren så att säga. Annars har vi varit med i tävlingar som man slagit ihop resultaten av tumbling, hopp och fristående och fått sin placering efter det.

Det gick så himlans bra för dem. I hopp tog de hem en silvermedalj med poängen 8.70. De som vann hade 8.75...

I tumbling blev det delad 4:e placering med poängen 8.55. De som vann (två lag kom på delad 1:a plats) hade 8.70! Å gissa vad?! Det ena laget av de som vann tävlar egentligen i RM äldre. Kanske hade en ålder på 25 och uppåt - minst. Våra tjejer är 9-11 år!!! Bara det är en seger i sig!

Innan prisutdelningen hade de en handståendetävling bland alla deltagande gymnaster. När de ropade ut att det var 10 stycken kvar, så var 6 av dem från vårt lag!!

Ebba var den som stod längst av Västeråsarna och kom 3:a!!! Sen kom tårarna efter att ha stått så länge, så länge på händer. Helt slut plockade jag upp henne efter denna pärs. Älskade lilla Ebba.

En underbar dag med en massa glada Västeråsgymnaster på väg hem på eftermiddagen.

Stor bukett till dr S

I allt vad vi hållt på med när det gäller Felix sår som vägrar läka, så har vi i alla fall kontakt med en läkare på ortopeden här i Västerås som vi vill hissa högt upp på pallen när det gäller att ta oss på allvar och ta sig tid med oss.

Jag har sparat tid åt oss i och med att jag mejlar bilder på såret när det är något vi undrar över. Då ser han hur såret ser ut och han hör av sig, oftast per telefon, så att vi kan diskutera hur vi ska gå vidare.

Precis så hände det idag igen. Jag mejlade bilder på såret i går kväll efter att jag sett hur det vuxit i storlek igen. Berättade hur den senaste veckan varit och att jag skulle ringa sköterskorna som idag på morgonen för att försöka få till ett möte - igen. Kl 08:15 pratade jag med sköterskan som meddelade att dr S inte skulle vara på mottagningen idag och att han var borta nästa vecka. Hon förstod mig och jag förstod att hon inte kunde göra under. Hon sprang bort och kollade var han var denna dag och kom och berättade att han hade annat jobb. Men hon visste att han är duktig på att läsa sin mejl och lovade att hålla koll efter honom för att påminna honom om det. Sen skulle hon höra av sig så fort hon visste något. Jag kände mig ganska osäker när jag lade på luren då jag inte hade fått något besked om hur jag skulle få hjälp och att vänta på att han skulle läsa sin mejl... Efter 10 minuter ringer hon.

- Jag sa ju det! Jag har fått ditt mejl av dr S här och han vill att ni kommer till kl 10, sa den trevliga sköterskan.

Kl 09:50 stod han på mottagningen och tog emot Felix.

Vi förändrade - på prov - lite i rutinerna kring omläggningarna av såret. Annars ska han fortsätta med Heracillin och ha på skenan. Odling togs igen i såret. Det blev ett telefonsamtal till Uppsala och dr E som har hand om Felix när vi är där. Det som planeras nu är att plastikkirurgen ska kopplas in då vi ska ha återbesök i november i Uppsala. Blir det värre innan återbesöket så ska vi få en tidigare tid dit.

Det känns verkligen skönt att ha den här otroligt bra kontakten med sjukvården. Rätt personer finns för oss nu känner vi. Det är stor skillnad i hur vi kände i våras innan vi kom i kontakt med rätt folk.

Ny kvällslitteratur

Efter att ha läst en hemsk men ändå bra bok - Snälla pappa, Nej! - så går jag över till lite annan form av kvällslitteratur.

Jag har ju forskat lite i var man ska få tag på skolböcker som vi kan använda för Felix när han ska lära sig alfabetet. Jag googlade och hade mig. Men så var det så enkelt som att titta på TeckenHattens hemsida! Där fanns övningar på bokstäver - precis vad jag letat efter. Här var det inte bara en bok, utan en CD som man kan skriva ut hur många sidor som helst av den bokstav man ska öva på.

Men det är ju inte bara till att sätta sig och säga åt Felix att göra som jag säger. Ibland funkar det, men ibland räcker jag/vi inte till. Det krävs det lilla extra för att få till det hela. Å den kunskapen har jag inte.

Nu ska jag ge mig in på grammatikens värld på kvällarna. Jag ska se om jag kan få några tips - det finns det säkert - för att få till det där lilla extra som kan behöva plockas fram.

Säga vad man vill om miljöskadad. Men det hör inte bara till "Felix-intresset", det där med svenska språket. Det är ju liksom mitt arbetsredskap! Att skriva en bra svenska. Så det är nyttigt med lite uppdatering för mig själv också. Jag såg att det stod "deklinationer" i den här boken och det visste jag inte vad det var innan jag läste till medicinsk sekreterare.

På tal om uppdatering av saker och ting.

En Felix-sår-uppdatering:

Det ser värre ut... Jag skickade iväg ett mejl till hans ortopedläkare här nu ikväll och bifogade två bilder på såret. Ett som togs i måndags och ett i kväll. Det ökar i storlek och varar. Jag ringer i morgon. I december är det ett år sedan han opererade knät ...

Vad glor ni på?

Jag hade en plan på att blogga men fastnade i att läsa andras bloggar.

Jag måste bara hänvisa till Sören Olssons inlägg om ICA's samarbete med Glada Hudik. Klicka här och kolla in reklamfilmen från ICA och även historien som berättas om filmen.

Jag väljer att avsluta här med ett leende inför nattens sömn - ialla fall vad jag planerar att göra. Att sova alltså.

I morgon väntar en kaotisk dag på jobbet har jag förstått.

(Om barnen är friska? Nä, inte Felix. Han har ett CRP på 63 trots högdos Heracillin... )

Hett var det här - å lite tävling

I fredags tyckte vi att Felix inte riktigt var ok när vi anlände hem efter arbete, dagis och skola.

Mycket riktigt. Cirka 39 grader. Hm... Han äter ju fortfarande Heracillin i högdos... hm...

I lördags var inte Wilma på humör när det var gympaträning. Trött och ville hellre rita i målarboken som fanns i hennes väska. Vem skulle inte vilja det när man har feber... Detta märktes när vi kom hem. Strax över 38 grader.

Felix däremot kändes piggare under lördagen. Tills kvällen anlände och det var tveksamt igen - feber.

Söndagen blev alltså inte som önskat då Magnus, Wilma och Felix skulle komma och titta på Ebbas tävling. Felix och Wilma har febrat under hela söndagen när jag och Ebba var på tävling.

Det var alltså dags för den årliga Westra Aros Cupen. Våra tjejer som är mellan 9 och 11 år har gått upp och tävlar mot gymnaster som är upp till 15 år!

Nerverna har varit på topp. Det var 11 lag och de kammade hem en 5:e plats!!!!
Helt underbart duktiga tjejer må jag säga.

Sen är det en sådan härlig stämning när det är tävling och Västeråslagen hejar på varandra, även om man tävlar emot varandra. Det klappas och tjoas så det står härliga till. En jättestor gymnastikfamilj känns det som.

Väl hemma efter en spänningsfylld söndag iklädd gymnastikdräkt och träningsoverall så fick vi träffa syskonen. I alla fall den ena, Wilma, som låg och skakade i soffan - brännhet. Felix låg i sängen och sov - med feber han med.

Kommande vecka påbörjas alltså med - vabbning.

Makt

Är ordet makt positivt eller negativt?
Kan det vara både och?
Att utöva sin makt, är det positivt eller negativt?

I dag har ordet makt varit ganska laddat i närheten av mig och min dag.

Att använda sin makt genom att gå via andra och tala om hur saker ska vara - behöver jag säga vad jag tycker om den sortens makt?

Att känna att makten trycker ner en i skorna för att verkligen få en att känna sig i kategori jättelåg - behöver jag säga vad jag tycker om denna sortens makt?

Jag hörde mycket kloka ord i dag. Det är väldigt viktigt att inte låta sådant här krypa innanför skinnet på sig. Att inte ta med sig saker hem eller att ta det personligt.

Det är en konst att kunna hålla saker på rätt nivå i eller utanför sin egen kropp. Det beror ju väldigt mycket på hur man mår för dagen själv. Har man en jätte hemsk dag så är det säkert - talar bara för mig själv - lättare att låta saker komma för nära inpå ens eget liv.

När jag var på väg hem från jobbet så kom jag på en annan sorts makt. Min egen makt. Makten som jag känner att jag har i min kropp och själ. Jag har ju faktiskt både makt och mandat att bestämma över mig själv. Att se till att jag mår så bra jag kan.

Jag gjorde det ju för ett tag sedan. Lyssnade på mig själv och tog mod till mig att bryta mönstret i mitt vardagsliv. Jag tog tjänstledigt för att prova på ett nytt yrke. Studerade, fick jobb, sa upp mig från det tidigare arbetet och startade ett nytt liv med nya arbetsuppgifter. Detta för att det passade mig bättre och kändes mer upplyftande än mitt tidigare arbete.

För några dagar sedan kände jag lite "makt" när jag var in på en tidigare arbetsplats och pratade med en gammal chef som jag hade för 13 år sedan. En kvinna som jag förknippar med negativ makt i sin personlighet. Hon undrade om jag inte var intresserad av att komma tillbaka till mitt tidigare yrkesval. Men hon fick bara ett leende och en huvudskakning som svar på den frågan från mig. Hon undrade om det fanns saker som skulle kunna vara avgörande för mitt val, samtidigt som hon gnuggade fingrarna mot varandra (lönen).

Det var här jag kände en positiv maktkänsla. Kanske helt fel ordval, men jag kände att jag självsäkert kunde säga att det inte passar mig i dagens läge att vara på deras arbetsplats. Inte ens för flera tusen mer i månaden än vad jag har idag. En skön känsla av egen makt att kunna säga nej och välja det som jag tycker är kul och passar mitt liv - i dag.

Jag har ju kvar utbildningen, så vad framtiden har att erbjuda det vet nog bara stjärnorna. Eftersom jag en gång har vågat mig på en förändring i livet, så vet man ju inte heller vad jag tar mig för i framtiden. Att förändra sin livssituation när det gällde arbetet var för mig bara positivt, så jag är inte rädd för förändringar i livet.

Jag vill bara att jag omgivningen jag är i ska kunna ha kul tillsammans. Krydda vardagen med lite humor. Det mår alla bra av. Eller?

Då rullar tankarna

För en vecka sedan mejlade jag Felix läkare i Uppsala för att informera om att vi fortfarande petar i honom antibiotika p g a att hans sår vägrar att läka utan bakteriedödande. Passade även på att fråga om saker som börjar gro i huvudet.

Har de hört något från kollegerna i USA? Finns det något att göra åt Felix knän? Hur ser framtiden ut egentligen för Felix och hans motorik? Kommer han att kunna gå? Gå normalt?

Snabbt mejl anlände att de inte hört något ännu från "amerikat". Han höll med ortopedläkaren S här i Västerås att man inte opererar honom när han är så svårläkt i det förra operationsärret. Han skulle höra av sig med en mottagningstid så fort han fått mer information om vad som komma skall.

I dag kom kallelsen! Så då var det dags att börja fundera på det...

Jag försöker att inte grubbla på något jag ändå inte kan göra något åt för tillfället - det kräver så onödig energi. Men visst kommer det att anlända en och annan gnagande tanke här innan vi ska till Uppsala igen.

Läxa D d

Då var det dags för ny bokstav för Felix.

Nu är det bokstaven "D d" som gäller.

Vi har lite svårt att få till det där med läxa när det gäller honom, men det blir nog bättre med tiden. Det har ju funkat för Ebba, så jag ser inga problem med att få till rutinen med Felix snart.

Tungan används flitigt när det är dags för finlir och koncentration.

En annan sak är lite svårare. Det är hur man ska lära honom läxan. Det behövs lite mer kunskap om att lära barn med svårigheter eller extra behov, för mig och Magnus. Vi har ju sökt en del när det gäller skolmaterial och så på nätet. Hittat någon bok som ska beställas så småning om.

Idag kom Teckenbladet i brevlådan. En tidning full med material och tips när det gäller språket. Där hittade vi en sak vi sökte. Å en sak till... Äsch det blev en tredje sak också. En sak handlar i alla fall om att lära sig att skriva.

Sen att läxan påbörjades lite för sent märktes på Felix då han bad om att få gå och lägga sig. Då förstod Magnus vinken att det inte var någon idé att traggla mer.

Go natt Felix!

Tiden går SÅÅÅÅ fort

Nu är det alltså 51 veckor kvar till nästa SPA-helg.

Det är så underbart att vi bokar in vecka 40 på en gång när vi är där. Samma vecka, samma rum, vid samma kompisgäng som vi alltid träffar där.

Vi räknade ut att det här var vår femte gång vi var där. Det är absolut inte den sista. Första gången vi var där hade vi sådan tur att vi hamnade vid störtsköna människor från andra håll i landet. Vi hade samma sorts humor och alla är lika lättsamma att ha att göra med. Året efter så hamnade vi vid samma bort igen! Vilken tur alltså. Sen kom vi ju på att man kan boka in oss så att vi verkligen får sitta tillsammans allihopa. Jag hade tyvärr inte någon kamera med mig, så jag kunde inte fota något i år. Men den biten kan ju min kära syster stå för, så HÄR ser ni kort på våra urtrevliga och roliga kompisar.

Det var så himlans avkopplande. Jag hade massage vid lunch på lördagen. Jag hade beställt en speciell person, men hon hade problem med att ta sig till SPA't för tillfället. Så jag fick en annan. En ganska bra tjej. Hon jobbade med knutor som hon hittade, men i övrigt var hon "normal" på handen. Jag kunde ju ha sagt till om hårdare, men det blev inte av.

På söndag morgon efter att vi varit på Good morning-class och väckt kroppen, så gick jag in och kollade om det fanns någon strötid kvar att boka in sig på. Japp. Det blev 40 minuter massage igen. Jag frågade först om hon kunde ta i ordentligt. Det kunde hon, sa tjejen som bokade in massagen.

AAAJJJJ!!! Visst f-n kunde hon ta i. Shit vad hon knådade. Det var verkligen valuta för pengarna kan jag säga. Jag bad om att hon skulle koncentrera sig på överkroppen. Benen hade fått massage på lördagen, så nu ville jag ha överkroppen. Jag tror att jag faktiskt är någon cm längre nu efter att hon drog ut huvudet på mig när hon masserade nackens stela pinnar till senor.

Men som alla andra gånger så tycker man att det går alldeles för snabbt.

Dock har jag inte träffat på en klocka som är så stressad som min Ebbas väckarklocka.

Snacka om att den fick frispel efter ett strömavbrott. Timmarna tickade på som sekunder - precis innan den fick gå en hyggligt snabb död ner i soporna.

Det är verkligen inte bra att stressa. Då dör man till slut.

Nu åker vi

Allt är med - tror jag. Det som jag har glömt får jag vara utan helt enkelt.

HIT ska vi

Tjingeling

Torsdag - semester

I onsdags lämnade jag jobbet för att sedan anlända tillbaka på måndag.

Jag hade bokat in semester under torsdagen. En skön härlig dag att göra lite vad jag kände för. Det är ju vecka 40 vilket innebär att den obligatoriska SPA-helgen har anlänt. En avkopplande helg som börjar kl 17 nu i kväll, fredag, och slutar kl 13 på söndag.

Därför kände jag att jag skulle vilja ha lite extra ledigt och bokade in torsdagen.

Vilket fler gjorde. Då menar jag inte att fler bokade in ledigheten. Fler bokade in sig på mig eller hur man kan säga.

Torsdag morgon. Alla barn kommer på sin vardagliga plats. Skola och dagis.

Kl 09:30 befann jag och Magnus oss på stan för att ordna med bankpapper. Vi är ju stolta ägare till vår tomt och gräsmatta à 250 000 kr. Fixa ärenden på stan till kl 11. Åka hem och sätta på en tvättmaskin. Äta lite. Mikrovila i 10 minuter. Hämta Felix kl 13 - mot ortopeden och visa upp såret som fortfarande är öppet. Ta sig ner till ortopedtekniska för att hämta höst- och vinterskor som har anlänt. Knäskydden som är justerade var också med. Smet in vid kaffeterian och köpte lite fikabröd. Bilen hem för att hinna slänga i sig fikabrödet och dricka saft och kaffe. Ebba hade hunnit komma hem, så hon och kompisen E fick vara barnvakt åt Felix när jag tog mig bort till dagis för att hämta Wilma. Hem och få med sig nödvändigheter, så som alla barnen och plånboken. Bilen till stan då Felix skulle klippa sig. Träffade Magnus som planerat hos frissan. In på apoteket och fylla på lagret. Mot bilen som styrde till Burger King. Tog med oss maten hem för att säcka ihop vid köksbordet med maten framför sig.

Semester var det.....

Ja, i alla fall på pappret på jobbet. Sen vet jag inte om det var den avkoppling som jag trodde att jag skulle få.

Nu ska jag packa inför helgens avkoppling.

Shit vad man kan få huvudbry

Vilken satans tur att Felix är så f-bannat underbar som han är.

Det skakar omkring en massa frustrerande saker i huvudet när man tar upp saker, som för normalstörda barn är så självklart att det bara finns. Som i detta fall handlar det om skolan. Igen.

Varför måste man ordna möte med olika personer för att nämna saker som står i skollagen? Ingår inte det i deras utbildning?

Så det är här jag har min underbara Felix som tar ner mig på jorden igen. Det räcker med att se honom och höra "HeeeeeEEEEJJ mamma!" eller "så... så..." med de tröstande händerna klappandes på ryggen (när jag blivit arg).

Att få kramen av honom när man känner den här frustrationen - det är liksom en urladdning. Hans kemi får mig att bromsa i tankeaktiviteten.

Han har med andra ord inte bara egenskap av att vara kärlekskromosombärare. Han bär också en aura av kemiska lugnarsubstanser omkring sig. De passar verkligen bra ihop med mina mottagarreceptorer i alla fall.

Nu ska jag klappa om barnen och hämta lite lugnarsubstans inne hos Felix innan jag kryper ner i sängen.

Svininfluensavaccin

Bloggar inte idag - eller det gör jag ju nu förstås.

Men inte mer än så här då jag läser på om vaccinets bra och dåliga effekter.
Det är alltså inte för mig självklart att spruta in något i min kropp som inte har genomgått alla normala läkemedelstester. Något som tagits fram så snabbt. Vad vet man om långtidseffekten och biverkningar som kan dyka upp i framtiden...?
Nä, just det. Man vet inget om framtidens biverkningar när det gäller detta vaccin ...

Natti natti

Inbjudna till barnmorskornas medlemsmöte

Jag och Ylvisen är ju, sedan några månader tillbaka, kontaktpersoner på BB som föräldrar till barn med Downs syndrom (DS).

Det har tagits fram ett kompendium som är till för personalen på förlossningen och BB som hjälp och med tips om vad man kan tänka på när det kommer ett barn där man misstänker DS. Där finns alltså jag och Ylva med som kontaktpersoner om de nyblivna föräldrarna skulle vilja träffa oss. Vi sitter ju inne med erfarenhet av att leva med barn med DS, så det är det vi är till för.

I går var vi på ett möte där cirka 20 barnmorskor kom för att lyssna på dr B som berättade om DS och vi fanns med för att prata om vår upplevelse av när vi fick beskedet på BB om DS och annan erfarenhet.

Jag var så nervös så jag trodde att jag skulle tömma hela tarmsystemet (ursäkta ordvalet) innan vi anlände mötet. Jag ogillar starkt att prata inför folk.

Men det blev ett jättebra möte. Det blev så att dr B satt längs fram och visade sin presentation som han hade om DS. Sen blev det naturligt att slinka in med historier med våra erfarenheter under hela presentationen. Barnmorskorna började fråga oss också om saker och ting.

Vi pratade om när man ger beskedet till föräldrarna. Det finns alltså inga rätt eller fel, och det fick de höra eftersom jag och Ylva hade olika upplevelser om när man lämnade beskedet till oss. Vi fick fram att det finns en MYT i hur personer med DS är:

Glada, kramiga och musikaliska.

Vi bad om att de INTE ska säga dessa ord på BB. De kan såra mer än vad de kan trösta.
En person undrade varför det kan såra? Det är ju positiva ord!

På det svarade jag att i och med dessa ord så har personalen tagit bebisen och stoppat in det i ett fack som inte tillhör den normala mallen, att alla barn med DS är likadana.

Vi tog upp tokiga kommentarer som folk hävt ur sig. Vi fick även möjlighet att prata om fosterdiagnostik vilket kan vara ett jobbigt ämne och bli till jobbiga diskussioner. Men det kändes SÅ himla bra efter att vi har fått sagt det vi tycker. Vad vi känner inför fosterdiagnostik och höra vad de tycker och tänker.

Vi avslutade med att fika tillsammans och gav dem möjlighet att prata lite på sidan om själva mötet. Tack och bock för jättegott fika.

Det var det bästa jag gjort på mycket länge! Inte bara att jag tog mig dit trots mitt fobi att prata inför folk, utan för att få fram ett budskap till folk som jobbar nära nya bebisar med eller utan funktionshinder.

Jag hoppas verkligen att de kände att vi finns till för dem. Det är ju inte bara föräldrar som fått barn med DS som får kontakta oss. Barnmorskorna får ju självklart höra av sig om de funderar på något.

Ylva läste "Välkommen till Holland" (utom näst sista stycket, som känns fel). En text som går rakt in i hjärtat. Tack för det Ylva!

Nöjd - är bara ett litet ord som beskriver känslan efter gårdagens möte.