Shit vad man kan få huvudbry

Vilken satans tur att Felix är så f-bannat underbar som han är.

Det skakar omkring en massa frustrerande saker i huvudet när man tar upp saker, som för normalstörda barn är så självklart att det bara finns. Som i detta fall handlar det om skolan. Igen.

Varför måste man ordna möte med olika personer för att nämna saker som står i skollagen? Ingår inte det i deras utbildning?

Så det är här jag har min underbara Felix som tar ner mig på jorden igen. Det räcker med att se honom och höra "HeeeeeEEEEJJ mamma!" eller "så... så..." med de tröstande händerna klappandes på ryggen (när jag blivit arg).

Att få kramen av honom när man känner den här frustrationen - det är liksom en urladdning. Hans kemi får mig att bromsa i tankeaktiviteten.

Han har med andra ord inte bara egenskap av att vara kärlekskromosombärare. Han bär också en aura av kemiska lugnarsubstanser omkring sig. De passar verkligen bra ihop med mina mottagarreceptorer i alla fall.

Nu ska jag klappa om barnen och hämta lite lugnarsubstans inne hos Felix innan jag kryper ner i sängen.

Svininfluensavaccin

Bloggar inte idag - eller det gör jag ju nu förstås.

Men inte mer än så här då jag läser på om vaccinets bra och dåliga effekter.
Det är alltså inte för mig självklart att spruta in något i min kropp som inte har genomgått alla normala läkemedelstester. Något som tagits fram så snabbt. Vad vet man om långtidseffekten och biverkningar som kan dyka upp i framtiden...?
Nä, just det. Man vet inget om framtidens biverkningar när det gäller detta vaccin ...

Natti natti

Inbjudna till barnmorskornas medlemsmöte

Jag och Ylvisen är ju, sedan några månader tillbaka, kontaktpersoner på BB som föräldrar till barn med Downs syndrom (DS).

Det har tagits fram ett kompendium som är till för personalen på förlossningen och BB som hjälp och med tips om vad man kan tänka på när det kommer ett barn där man misstänker DS. Där finns alltså jag och Ylva med som kontaktpersoner om de nyblivna föräldrarna skulle vilja träffa oss. Vi sitter ju inne med erfarenhet av att leva med barn med DS, så det är det vi är till för.

I går var vi på ett möte där cirka 20 barnmorskor kom för att lyssna på dr B som berättade om DS och vi fanns med för att prata om vår upplevelse av när vi fick beskedet på BB om DS och annan erfarenhet.

Jag var så nervös så jag trodde att jag skulle tömma hela tarmsystemet (ursäkta ordvalet) innan vi anlände mötet. Jag ogillar starkt att prata inför folk.

Men det blev ett jättebra möte. Det blev så att dr B satt längs fram och visade sin presentation som han hade om DS. Sen blev det naturligt att slinka in med historier med våra erfarenheter under hela presentationen. Barnmorskorna började fråga oss också om saker och ting.

Vi pratade om när man ger beskedet till föräldrarna. Det finns alltså inga rätt eller fel, och det fick de höra eftersom jag och Ylva hade olika upplevelser om när man lämnade beskedet till oss. Vi fick fram att det finns en MYT i hur personer med DS är:

Glada, kramiga och musikaliska.

Vi bad om att de INTE ska säga dessa ord på BB. De kan såra mer än vad de kan trösta.
En person undrade varför det kan såra? Det är ju positiva ord!

På det svarade jag att i och med dessa ord så har personalen tagit bebisen och stoppat in det i ett fack som inte tillhör den normala mallen, att alla barn med DS är likadana.

Vi tog upp tokiga kommentarer som folk hävt ur sig. Vi fick även möjlighet att prata om fosterdiagnostik vilket kan vara ett jobbigt ämne och bli till jobbiga diskussioner. Men det kändes SÅ himla bra efter att vi har fått sagt det vi tycker. Vad vi känner inför fosterdiagnostik och höra vad de tycker och tänker.

Vi avslutade med att fika tillsammans och gav dem möjlighet att prata lite på sidan om själva mötet. Tack och bock för jättegott fika.

Det var det bästa jag gjort på mycket länge! Inte bara att jag tog mig dit trots mitt fobi att prata inför folk, utan för att få fram ett budskap till folk som jobbar nära nya bebisar med eller utan funktionshinder.

Jag hoppas verkligen att de kände att vi finns till för dem. Det är ju inte bara föräldrar som fått barn med DS som får kontakta oss. Barnmorskorna får ju självklart höra av sig om de funderar på något.

Ylva läste "Välkommen till Holland" (utom näst sista stycket, som känns fel). En text som går rakt in i hjärtat. Tack för det Ylva!

Nöjd - är bara ett litet ord som beskriver känslan efter gårdagens möte.

Mer Sigvart

Nu blir det lite mer information så att ni får se hur riktigt krånglig tavlan är.

Jag har här hållt knappen "larm" intryckt i 3 sekunder. Nu visas alla tider jag har ställt in då jag vill att tavlan ska pipa. Den översta lampan, kl 06:00 är dock inte ett larm utan bara en lampa som förflyttar sig till den tid jag vill ställa in ett nytt larm om jag håller in knappen "tid".

Annars har jag alltså ställt in att den ska pipa kl 06:45 - morgonrutiner, 17:00 - kvällsmat, 19:15 - kvällsrutiner.
Sen har jag försökt hänga på med kameran för att få med en liten inspelning när den larmar. Men jag missade varje gång här i kväll, så jag fick lov att ställa in ett extra larm för att få med det i kameran.

När klockan pep vid 19:15 så tittade Felix på tavlan och tecknade "borsta tänder" och på frågan vad vi skulle göra sen så svarade han:

- Vila.

DET FUNGERAR!!!

Host och harkel... vad var det den normalstörda personen sa...? Den används bara av äldre...

BULLSHIT! Nu blir det ändring på de förutfattade meningarna.

Klicka på bilderna ...

... så får ni se Sigvart i närbild.

Nu jobbar Sigvart hemma hos oss

Hm, nu måste jag tänka efter...
Visst var det förra måndagen jag klädde på mig igelkottaskinnet och cyklade till Hjälpmedelscentralen...? Skit det samma. Jag skulle i alla fall dit på morgonen för att träffa arbetsterapeuten och en kvinna som jobbar på hjälpmedelscentralen. Jag skulle ju få en instruktion så att jag fick se hur krånglig "Sigvart" var. Tavlan med tidslampor heter så.

Jag var där först och passade på att titta på andra hjälpmedel. Fann några fler saker att ta upp om att få låna. Kvinnan från hjälpmedelscentralen anlände efter en kort stund. Hon höll med i alla mina planer då jag berättade hur vi hade tänkt använda Sigvart.

Arbetsterapeuten anläde sedan därefter. En känsla av "hård person" fick jag när jag träffade henne. Vi har bytt arbetsterapeut, så det var första gången jag träffade henne. Trevlig, men bestämd. Igelkottaskinnet var på. Jag lät munlädret flöda och berättade mina/våra tankar till hur Sigvart skulle användas och hur vi gör i dag. Sen fick vi instruktionen på den krångliga tavlan.

Den har två knappar. Den ena ställer man in tiden och den andra ställer man in larmet.

Behöver jag säga mer? Krånglig?

Suck.

Kvinnan som jobbade på hjälpmedelscentralen hade räknat med att jag skulle ta med mig tavlan på en gång, medan arbetsterapeuten frågade om det var meningen att jag skulle få den på en gång. Jag anade pengar... pengar ... pengar i hennes tankar. Synd att döma folk så där på en gång. Men det blir lätt så när man får vara Felix röst, advokat, talesman... m m.

När jag sedan tog upp de andra sakerna som jag tyckte skulle behövas, såg jag dollartecknena igen. Jag var med andra ord en jobbig och krävande förälder. Tyvärr är det lätt att känna att det blir så.

Så jag fick alltså med mig tavlan på en gång!!!

I går sattes den upp på den tänkta platsen i hallen. Då ser Felix den från matbordet, från trappen när han kommer ner direkt på morgonen. Jag fick den här materialtillverkningssuget igen. Jag hade ju en släng av det suget för flera år sedan då jag gjorde en massa saker i språkutvecklingssyfte. Nu var det dags igen. Det är lika bindande att tillverka material som att blogga. Kan jämföras med ett spelberoende. Man sugs till datorn och vill göra mer och mer och mer.

Här är resultatet i alla fall.
Röda lampor lyser på dagen. En lampa är 15 minuter. Sen slocknar lampa efter lampa under hela dygnet. Jag har ställt in att den ska larma när det är dags att göra sig i ordning då taxin kommer på morgonen, när det är dags att äta kvällsmat och när det är dags att borsta tänderna inför kvällen. Larmet är ett lagom högt pip som låter i 15 sekunder.


När natten kliver på så är det blåa lampor. Skulle Felix vakna och gå ner (gu' bevare mig) så ska vi lära honom att det är sovdags när det lyser blått. Jag hoppas verkligen att vi aldrig ska behöva visa honom det.

Nu ska jag bara fixa och laminera dagarna med respektive färg som vi kan ha på tavlan.

Felix tittar gärna på tavlan och ville titta extra på taxin som finns på bild högst upp i morgonrutinerna.

Nu får vi se om det är något för Felix. Om inte, så har vi ialla fall provat. Men det är Felix som får bevisa att den inte behövs. Inte en normalstörd vuxen som inte vet hur Felix tänker. Det är så vi måste tänka i allt egentligen. Man utgår från att han KAN tills han bevisar motsatsen efter ett tags tragglande.

Mycket babbel blir det här på bloggen, men det är väl det en blogg är till för.

Blått, vitt, rött, rosa, svart......

.
Jag har lärt mig en sak. Eller egentligen har jag väl lärt mig en hel del om jag tänker efter. Men nu tänker jag på en speciell sak.

Det är det där med att man hjälps åt i hemmet. Att båda städar, tvättar och lagar mat m m.

Förr tog jag hand om tvätten själv, för det var ju inte så betungande.

Men efter att jag suttit med foten inne i betongväggen så insåg jag att det inte bara handlade om att det inte var betungande. Jag ville ha det på ett speciellt sätt. För JAG gjorde väl rätt.

Att lämna över tvätten åt den andra hälften (i detta fall min kära sambo), var lite jobbigt.

Han gjorde ju inte som JAG GJORDE! Kan det bli rätt då?

Vad man än gör så ska man inte kommentera hur den andra hälften gör jobbet. Då kan man lika gärna ta skiten själv och sitta där med foten fastgjuten i betongen.

För vad händer om man gör det på ett annat sätt än på mitt sätt? OM det skulle hända något, gör det något?

I dag tog jag ur tvättmanskinen som min kära sambo hade laddat. När jag förflyttade tvätten till torktumlaren så var det ALLA färger man kan hitta i våra garderober. Det var en hej dundrande blandning mellan mörka och ljusa färger. Vita och starkt kulöra.

Vad hände?

Tvätten blev ren!

Denna gång, och ingen tidigare gång heller för den delen, har jag tagit ur någon missfärgad tvätt även om det har varit allt möjligt i tvättmaskinen. Å den dagen något blir missfärgat så lär man sig väl något av det också. Värdsliga ting...

Tänk på barnen i .......

Hinner inte... jag ska bara...

.

Gud som haver barnen kär

Se till mig som mamma är

Vart jag mig i världen vänder

står jag där med bara två händer

timmar komma timmar gå

vart skall jag mig vända för att extra timmar få

Amen

!♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥♥

Jag är fylld med saker jag skulle vilja göra. Å då är inte tvätten inräknad. Inte heller städning.

Jag har en gedigen lista i mitt huvud som ständigt byter plats av vad jag för tillfället tycker är viktigast. Grejen är att det byter plats så ofta så att jag blir snurrig och mer förvirrad än vanligt. Därför får jag ingenting gjort i stället.

Suck

På vägen till en aktivitet så tar jag mig förbi något som får mig att tappa tråden med vad jag gjorde tidigare, för då är nästa sak viktigare, eller roligare.

Suck

Så där ja, då har jag suckat av mig lite på nätet igen.

Känns mycket bättre.

Därför ska jag göra som huvudet säger nu: gå å lägg däj!

Får väl blogga en annan dag.

Ljuv musik... bomull för öronen...

.
Kalla det vad ni vill.

Men jag står nu med ett fånigt leende på läpparna när det lagas korv och ris.

Ebba fick telefon från en kompis. Hon svarar. Jag lyssnar (ajabaja mamma...). Jag hör Ebba säga:

- Nä jag kan inte, jag måste hjälpa Wilma att städa sitt rum.

..........................

Vad ska man säga?

Det är alltså inget jag har bett om utan det har kommit av sig själv...

Nu måste jag ta hand om maten innan den förkolnar.

grubbel grubbel grubbel

Först bloggar jag om folk som gnäller för mycket. Nästa inlägg känns det som om det är jag som gnäller...

Eller gnäller jag när mina tankar går till att jag vill att alla mina barn ska få samma möjlighet att utvecklas och lära sig i skolan?

Om jag känner att det brister i lärandet, gnäller jag då?

Jag är väl åter igen en sådan där JOBBIG förälder när det gäller vår Felix och hans behov. Hans rättighet till saker som är självklara för andra familjer som har barn som fötts efter den vanliga mallen. Den mall som samhället helst vill att man ska födas i. Inte ha några som helst avvikelser som kan kosta pengar. För det är ju det det handlar om. Pengar.

Fick höra i dag på föräldramöte på skolan att om skolan ska kunna anställa någon logoped eller talpedagog så kommer det innebära att någon annan får gå...

I dag finns det alltså inte någon som har utbildning på talsvårigheter. På en skola där det finns särskola i lokalen!

Är det fler som reagerar negativt på detta?

Själv känner jag att: Visst, låt någon annan sluta då!

Min son har ett behov i form av språkhjälp och skolan är skylldig att tillse att alla barn får det de behöver. Inte sjutton kan jag sitta och tänka att det är ju synd om den personen som får sluta. För då får ju inte min son Felix den hjälp han behöver för att lära sig saker i skolan.

Sen är det andra saker som jag grubblar på som jag inte vill fläska ut till allmänheten. Lite kan jag behålla för mig själv.

Så denna natt lutar åt att bli "Sömnlös i Västerås".

I övrigt ska jag ta med mig igelkottaskinnet i morgonbitti då jag ska åka för att få instruktion på hur den "krångliga" tidstavlan är som vi vill ha till Felix. I morgon får vi se om jag behöver ta på mig igelkottaskinnet eller om vi får låna tavlan och att jag kan få vara len som en katt när jag går därifrån Hjälpmedelscentralen.

Fortsättning följer...

Gnäller du för mycket?

Så mycket som folk gnäller över som egentligen är bagateller.

AJ!

Jag känner att folk vill klappa till mig när jag säger så, för alla har ju olika problem här i världen.

Men ta en stund och tänk över hur BRA vi har det jämfört med vissa andra. Läs den här bloggen om Honungspojken och tänk över hur jobbigt du har det. I bland är det ganska banala saker som vi klagar över kan jag tycka.

Man behöver få väckas ibland och se det positiva i livet.

Jag har i alla fall världens bästa liv kan jag säga. En familj som betyder allt för mig. Ett jobb jag trivs jättebra med.
Vad mer kan man önska sig?

Alla är nöjda, men mest vi

I fredags kväll kom ett par kompisa hem till oss vid 22-tiden och hämtade våra två växasängar som vi skänker till en tjej som behöver lite extra hjälp. En tjej som våra kompisar lärt känna. En speciell tjej.

Visst är alla speciella, men här känns det som om man gör något väldigt bra när man skänker saker. Vi fick höra att det blev väldigt bra hemma hos henne med dessa två sängar. Då känns det ännu bättre faktiskt.

På lördagen var vi hem till min syster och firade hennes äldsta grabb som fyllt 18 år. Släktfest på nedervåningen och grabbfest på övervåningen. God mat och trevligt sällskap. Tack för festen Patrik!

I dag, söndag, har det varit en sådan där skön hemmadag. Fixa lite här och lite där. Har hjälpt Ebba och möblerat om inför hennes nya rum som planeras här i höst med nya tapeter.

Annonsen på vår gamla säng + sängbord + byrå åkte ut på Blocket på förmiddagen. Två timmar senare var det sålt och kl 16 kom de som överenskommet och hämtade allt för 500 kr. Jättelyckliga köpare.

Så den här helgen tycker jag att jag kan sammanfatta som att det blev många nöjda runt omkring oss. Då vi var bidragande del i nöjda vänner så känner vi oss ännu nöjdare över att vi har kunnat glädja några i vardagen.

Luddigt men skön tanke.

Nu ska jag släpa mig in i duschen. Jag har ju faktiskt tagit mig runt min bana à cirka 6 km här i kväll.

Glada Hudik

Hur många gånger såg jag inte Allsång på skansen när det sades varma ord om allmänhetens rädsla för "dessa" människor. De utvecklingsstörda. När man fick se Elvis och tjejen sjunga tillsammans. Tårarna kommer och de kan inte hindras. Tårar av stolthet av att vara förälder till en kille med Downs syndrom och där man ser hur någon jobbar så stenhårt för att ta bort alla fördomar. Fördomar som han själv hade innan han började jobba med Glada Hudik. Fördomar som jag också hade innan vi fick vår Felix.

I dag vet vi bättre.

Nu såg jag att det har kommit ut en bok om Glada Hudik. Nu är klockan sen, men så snart tid finnes igen vid datorn så ska den beställas.


http://www.expressen.se/noje/1.1697928/mot-elvis-stjarnorna-i-boken-shaken

♫♪ Bättre å bättre da för da...♪♫♫

Ja, så kände jag i morse när dagen började så bra.
Stormen börjar lägga sig och jag börjar känna att livet leker igen.
Hela dagen på jobbet har känts bra. Jag har varit JAG= Carina. Konfliktlöst. Försökte hålla ganska låg profil - utifall att det inte var så bra som jag kände. Man ska inte vara FÖR positiv här i livet.

Men jag kände nog att den där stubinen som varit nära på självantändlig hade börjat slockna av sig själv. Skönt. Precis som det brukar vara alltså.

Men som sagt var så ska man inte vara FÖR j-vla positiv. Jag förstod att det kunde glöda lite i botten på stubinen. Nära antändning alltså. Konflikt med barn i detta tillstånd är inte roligt. Speciellt inte när ens rara lilla flicka sätter snurr på en stol på hjul inne i rummet på ortopedtekniska. När man inte fick snurra (för mamma) så kan man lägga sig på den och ta fart så att den åker genom hela rummet. Blicken från från mig till min upptäcksivriga dotter var inte så rar. Men då kan man snurra omkring på britsen med det roliga prasslande pappret på i stället... Den nästintill slocknade stubinen hade börjat glöda vid detta tillfälle.

Vi var alltså på ortopedtekniska för att prova ut höst- och vinterskor + att Felix knäskydd behöver justeras.

Lilla rara dottern sattes bestämt på en stol med ett tyst meddelande om att det var DÄR jag ville ha henne medan vi ordnade med det vi var där för. Det höll några sekunder. Efter ett tag när vi äntligen var färdiga så hör jag min rara lilla dotter i ett hissnande ljud. Då står hon på den roterande pallen på hjul...

Ja ja ja, jag vet att hon vill bli sedd och att det är därför hon gör på detta viset. Men livet är inte alltid rättvist och man kan inte se henne så mycket som hon vill vid dessa tillfällen då teknikern har begränsat med tid.

Alla dessa sura miner för att JAG mår som jag gör - hormonsvängande, klimakterienära, skitsur mamma som jag är just nu. Sen får jag dåligt samvete på det. För GUD vilken dålig mamma jag är. Sur, grinig, opedagogisk, självisk.....

Får se hur morgondagen blir... tummen upp eller i explosiv fas?

Men vad 17. Vi har ju ialla fall mat på bordet! Det har inte barnen i Gasa...

Ja ha då var det dags igen

Ibland funderar jag starkt på hur det står till mellan öronen på mig.

Det finns ett tillstånd/en sjukdom som kallas för bipolär sjukdom. Förr sa man manodepressiv.
Det sistnämnda orden tycker jag talar mer för vad det är för ett tillstånd man pratar om.

Jag börjar tro att jag har en släng av det.

I bland är allt så j-vla bra och det finns inga bekymmer som kan ta ner min ork.

Kan bara säga att detta tillstånd är jag inte i nu....

Nu är jag i den nedre fasen av tillståndet
En bomb som kan detonera (tror jag det heter) när som helst om något går emot mig.

Det kan vara neutralt under tiden jag själv försöker vara neutral och bara "vara".

Men ack så nära det här ligger under ytan:


Det är nu när jag är som kortast i stubinen som jag faktiskt måste banka in i min trånga skalle att jag faktiskt har fler bra dagar än dåliga om man tänker efter. Så visst får jag vara som en bomb. Men det är inte roligt. Det blir en massa dåligt samvete hela tiden kan jag känna.

Så nu väntar vi på den maniska perioden då jag kan få njuta lite av livet.

Hörs en bättre dag.

/Carinamersprängfylldänvanligtdagen

Optimistcoach

Jag hamnade inne på Sören Olssons blogg och kom att tänka på min jobbarkompis som har tänkt att extraknäcka som optimistcoach.

Undrar om det här är lektion 1:

Orättvist eller?

För ett par veckor sedan så togs den lilla växasängen bort från både Felix och Wilmas rum. Barnsängar som bytter ut mot våra gamla sängbottnar. 90x200 sängar alltså. Vilket hav!
Tänk att den lilla lilla sängen byttes mot detta jättehav av sovplats.

Trodde vi...

Varje natt har vi plockat upp en sovande Felix från golvet. Han har legat så länge så att golvet är varmt där han legat.

I kväll när jag gick upp för att säga god natt till Ebba så ser jag att Felix dörr är öppen. Sagan låter från Felix CD-spelare.

Jag smyger in och stänger av sagan och tycker att det är konstigt tyst. Det är mörkt i rummet. Jag trevar med handen på täcket och börjar inse att mina aningar nog är riktiga. Ingen Felix i sängen.
Det är bara till att gå ut ur rummet och trava med händerna i nästa rum - vårt rum.

Nu drogs det tunga stockar där inne, så jag behövde inte trava så mycket för att märka att han låg där. I 2 x 90 x 200 - sängen alltså!

HÄR ramlar man inte ur i alla fall...
En trygg och stor säng, fullt med sällskap hela natten (mamma och pappa som krampaktigt klamrar sig fast i ytterkanten på vår nya säng)

Felix 2007

OM nu någon har gått sta och missat filmen på Felix när han var 5 år, så kommer den här


Felix 2007

Gymnastik, en del av livet

I alla fall i vår familj.

Det är tisdag, onsdag och lördag som gäller.
Ebba tisdagar med redskap, onsdagar med fristående och lördagar med redskap.
Wilma har just flyttat in med sin grupp i VGF-hallen, även hon på lördagar.

Så lördagar mellan 08:30 - 12:00 befinner sig jag, Wilma och Ebba bland redskap och skumgummibitar.

Jag önskar att det inte bara satt i huvudet på mig när det gäller att göra volter. Det sitter liksom kvar i hjärnan hur det känns att göra volterna som Ebba gör. Men när man väl försöker sig på något som var så lätt för 20 år sedan, så inser man att kroppen inte var som den var förr. Synd.

Nu har ju Ebba dessutom gått om mig i svårighetgrad. Det hon gör i dag kunde inte jag göra när jag var som bäst i tonåren. Det är så härligt att se henne och de andra göra svåra saker på gympan, ivirgt tjatande och peppande från oss ledare.

I bland önskar jag att jag vore 20 år yngre, så att jag kunde få vara med igen...

Ska se om jag här kan få in när tjejerna var med i Gävleorgsjakten i våras. Här är hopp som de vann i.

Jag gjorde en "Ylvisen"

Jag var på väg att göra det för kanske ett par veckor sedan. Skröt på jobbet att jag skulle ta mig hem från jobbet med tenniskor och intervallklockan laddad.

Det sket sig. Jag blev en lögnare.

Den här gången tänkte jag inte säga något på jobbet - uti fall att...

Men när klockan slagit 16, så ringde jag hem och förberedde på min hemfart - via fot.

Fy f-n vad jobbigt. Jag vet inte om det var den urtaskiga konditionen eller att det var fredag eftermiddag som gjorde att det var tungt.
Jag konstaterade att det var 10 minuter längre intervallsträcka från jobbet och hem om man jämför med att intervallträna min runda där jag bor. Det tog alltså 40 minuter att ta sig hem.

Men SÅÅÅ glad att jag gjorde det:

Jag kan säga att jag inte ser lika pigg ut nu när jag sitter vid datorn. Jag är ohyggligt trött. Ont i höften har jag också. Den där höften som talar om att jag har sprungit. Den gör sig påmind varenda gång. Ska se om det blir bättre med ett par mer anpassade springskor med tanke på att jag har asfalt under fötterna när jag tar mig ut på dessa vibrationsträningar.

Vibrationsträning är just vad det är. För jösses vad det kan vibrera i midjenivå när man joggar. Men det kanske är ok för en smärt julgris att ha en fastare (önskedröm) midja.

Väl hemma blev det pizza... Bra va!

Faktum är att jag inte var hungrig och var beredd på att ta en sådan där mumsig hungerkontrolltetra med någon fruktsmak.

Men när jag kom ut från duschen så luktade pizzan så gott. Så jag åt 1/3 barnpizza.

Ebba tog ett kort på Felix när han satt vid datorn och tittade på en av favorit dvd'erna. Mora Träsk. Kolla in vilket litet spöke vi har! Hans hand är genomskinlig...

Nu ligger vårt lilla spöke i vår säng och sussar. Där ska jag ligga om 15 minuter. Inte en sekund senare.

I morgon väntar en gymnastikträning som börjar 08:30 och slutar 12:00. Varje lördag. Jäsp.

Natti natti

Frystejp och penna

Det är kvällens sysselsättning.

Jag samlar ihop barnkläder och leksaker som ska säljas på Råby här i Västerås den 26 september. Jag har fått ett kundnr som jag skriver på tejpen tillsammans med priset för plagget/saken. Klart.

Sen är det bara till att lämna kassarna till angiven plats på bestämd dag. Kvällen då försäljningen har ägt rum får jag åka och hämta mina osålda ting och pengar som jag sålt för.

Detta är föräldrar som håller i och de tar en blygsam summa pengar för att de håller i alla tåtar.
Kravet är att det ska vara billigt. Det finns väldigt många som har minimalt med pengar och har det socialt jobbig som äntligen har en möjlighet att kunna handla kläder och saker för en billig summa.

Så nu har jag inte tid att blogga. Jag ska fylla kasse fem nu.

Tjingeling

Ebbas blogg

Som det stod i tidningen på veckans bild så lever Ebba med sin nya kamera.

Hon har en egen blogg som hon har börjat lägga in lite smått och gott på. Däribland jättefina närbilder som hon själv har tagit. Nu har hon även fått dille på de där söta nallarna.

Kolla HÄR så får du se hennes blogg eller gå via länken här till vänster, längst ner.

Jag vann!

I måndags när jag satt på jobbet och skrev i journaler så ringer min mobil. Jag ser att det är ett nummer jag inte känner igen. När jag svarar så presenterar hon sig:

- Hej jag heter B och jag är reporter på VLT (vår tidning).

Redan där blockerades jag i mina tankar. Jag har ju tystnadsplikt. Jag får inte säga något till några reportrar. Jag var beredd på att hänvisa till klinikchefen när hon började prata om att jag hade skickat in en bild till tidningen och att de tyckte att den skulle vinna denna vecka.

Då gick det upp ett ljus att det inte var till jobbet som hon ringde utan faktiskt min mobil.

Snacka om snurrig.

En liten intervju (på arbetstid) och sen var det klart.

I dag presenterades vinnaren i tidningen. Klicka HÄR så får ni läsa och se bilden.

Å här är självaste bilden

Så nu väntar jag på tre stycken trisslotter och den gigantiska schabraksumman till vinst, att de ska ligga och vänta på mig i brevlådan.