Vilken satans tur att Felix är så f-bannat underbar som han är.
Det skakar omkring en massa frustrerande saker i huvudet när man tar upp saker, som för normalstörda barn är så självklart att det bara finns. Som i detta fall handlar det om skolan. Igen.
Varför måste man ordna möte med olika personer för att nämna saker som står i skollagen? Ingår inte det i deras utbildning?
Så det är här jag har min underbara Felix som tar ner mig på jorden igen. Det räcker med att se honom och höra "HeeeeeEEEEJJ mamma!" eller "så... så..." med de tröstande händerna klappandes på ryggen (när jag blivit arg).
Att få kramen av honom när man känner den här frustrationen - det är liksom en urladdning. Hans kemi får mig att bromsa i tankeaktiviteten.
Han har med andra ord inte bara egenskap av att vara kärlekskromosombärare. Han bär också en aura av kemiska lugnarsubstanser omkring sig. De passar verkligen bra ihop med mina mottagarreceptorer i alla fall.
Nu ska jag klappa om barnen och hämta lite lugnarsubstans inne hos Felix innan jag kryper ner i sängen.
1 kommentar:
Ja tänk att det ska va så jävla svårt med det mest! Tar så mycket på krafterna, vi behöver dom till annat! Tur vi har varit pump hemma vi kan tanka från! :)
Skicka en kommentar