I dag ringde arbetsterapeuten från habiliteringen och presenterade sig. Hon är ny då den gamla har lämnat sin post.
Hon berättade att hon såg att vi hade önskemål om ett tidshjälpmedel för Felix.
Personer med Downs syndrom har inte alltid så lätt att förstå det här med tid. Så det finns olika hjälpmedel för de som behöver.
Vi har provat en sak tidigare. Där tryckte man på en knapp på en liten låda, och sen började den "räkna ner" 20 minuter tills det skulle hända något. I Felix fall handlade det om att få in en rutin på att gå på toaletten. Det funkade inte i Felix fall.
Jag berättade vad vi hade för önskemål. En speciell tavla som kunde larma efter hur vi programmerar in den. Att den larmar när det är 10 minuter kvar till morgonens taxi kommer till exempel.
Det blev genast tyst.
Jag var faktiskt beredd på det, då vi tagit upp detta tidigare med den andra arbetsterapeuten och fått motargument.
Hon skulle kolla vad det var för restriktioner på den tavlan sa hon. De används ju mest av äldre/vuxna.
Precis det vi fått höra tidigare.
Men va f-n!
Om vi har sett denna tavla och kommit på att den kanske skulle fungera för Felix. Varför stoppa in honom i ett "han-fattar-inte-detta-fack" på en gång!?
Typiskt normalstörda människor att göra så.
Att se till funktionshindret i första hand. Att inte se FELIX. Den där individen som bor hos oss. Den där personen Felix som jag fött. Människan Felix. Vårat barn.
Han ÄR inte Downs syndrom! Han följer inte alla symtom som KAN följa med funktionshindret.
Alla personer är olika och det gäller även personer som har något som avviker från normalmallen.
Vem har sagt att det bara ska användas av vuxna när vi ser en möjlighet i denna sak som ett hjälpmedel.
Detta argumenterande med dessa normalstörda människor!
Nu var det länge sedan vi behövde argumentera och vara Felix röst, advokat, läkare, tränare...
Men taggarna sitter laddade strax under överhuden på mig. De poppar fram ganska snabbt när man stöter på "motståndare".
Vi får väl se vad hon får höra om vad det är för restriktioner. Sen får man väl ladda en gång till.
Vi har precis skickat ett mejl till leverantören och frågat om pris och om man som privatperson kan köpa den...
Så här ser den ut:
Så här beskriver företaget produkten:
Produktbeskrivning
Elektronisk väggklocka, visar var på dagen man är och hur lång tid det är till nästa aktivitet. Tiden visas som en ljuspelare. En ljuspunkt släcks varje kvart. Dagpelare-röda ljuspunkter, natt-blåa ljuspunkter. Larm kan ställas in till varje kvart.
Och så här beskriver Hjälpmedelsinstitutet dess funktion efter att det provat den:
Elektronisk dygnstavla ger översikt över dygnet. Tiden visas med lysdioder som ett "Timglas". Ett larm kan kopplas till varje kvart. På tavlan kan fästas bilder/symboler eller skrivas med whiteboardpenna.
Varför ska inte Felix få en hjälp och möjlighet till att lära sig om tidsuppfattning? Varför sätta käppar i hjulet innan man provat den? Varför inte TRO att han kan klara det i stället för att vara övertygad om att han inte kan saker och ting för att han har detta funktionshinder?
Att TRO på Felix stärker hans självförtroende och järnvilja att vilja lära sig mer. Det har vi sett många gånger. Att höra honom ropa efter att ha testat saker länge och sedan lyckas:
-Jag kan själv!
Den glädjen går inte att ta miste på. Precis sådan glädje som vi normalstörda känner efter att ha klarat saker vi fått kämpa lite med.
Sen har jag försökt hänga på med kameran för att få med en liten inspelning när den larmar. Men jag missade varje gång här i kväll, så jag fick lov att ställa in ett extra larm för att få med det i kameran.
När de hade åkt så var det dags att göra sig i ordning. Så vi gick in.
